Chokladhjärtat

VEM SÅRAR CHOCO?

Jag vänder mig om och suckar, ser ut över klassen.
"Är det någon som kan frågan?". Borta är skämten, de roliga minerna, pekpinne-leken.
”Är det någon som kan den jävla frågan?” Skogen är fälld, inga uppräckta händer.
Jag tar ett djupt andetag och slår näven i bordet. Sen sjunker jag bara ihop, den stora chokladklumpen Choco smälter över katedern. Jag blundar och ser stjärnor glittra i mörkret. Jag betraktar allt från avstånd, jag ser min tunga, varma kropp där den ligger och skakar, jag pekar och jag skrattar.

Någon harklar sig och jag tvingas landa på jorden igen. Lille Ivar viftar med sin tunna arm.

Ja, ivar?"
Ivar tänker, hans blick är vilsen men koncentrerad, han smackar med sitt överbett, så kommer det; "Jag förstår inte, vad har vi gjort?".
Jag skrattar tillgjort, tittar i kors och sträcker ut tungan.
"Vad har vi gjort?" säger jag och härmar hans pipiga röst. Så formar jag pekfingret till en pistolmynning och trycker av.
"Vad ni har gjort, Ivar, det är att ta den göttaste biten i chokladasken, bara för att kasta den i soptunnan. Vad ni har gjort, Ivar, är att vänta tills igelkotten har fällt in sina taggar, bara för att slå den!" Jag plockar upp kritan och börjar skriva på tavlan. ”Nu blir det matte”.

Elak handling + snäll professor = roligt?

Jag är andfådd, mina elever är rädda. Någon säger "professor cp", men jag ignorerar honom.
Jag ignorerar allt och alla. För när jag kom till jobbet idag vändes min värld plötsligt upp och ned. Jag blev glad. På mitt skrivbord låg nämligen en hjärtformad chokladask. På den stod det "till min favoritprofessor". Något inom mig hoppade till, jag förstod inte vad som hände, var det hjärtattacken jag väntat på hela mitt liv? - Nej, det var kärlekens sydliga vind som återigen hade börjat sprida färgglada fjärilar i det tysta vinterlandskap som blivit mitt inre. Jag var någons favorit. Så plötsligt slog det mig, att någon försökte göra narr av mig. För jag mindes fråga chans-kortet från söta tjejen i klassen, som bara var "på skoj". Och hey professor, du mindes väl när den kvinnliga lärarvikarien nöp dig i stussen och morrade som en katt. Du kände dig cool och sexig, du levde på det genom en hel föreläsning, och så hittade du sedan en lapp på lärarrummets golv, där det stod "klämma tjocko i baken, 10 poäng". Det var något slags möhippe-spex, hon skulle gifta sig. Förstås. Och…och…FÖR I HELVETE PROFESSORN!

Hur kunde du glömma henne?

Jag sjönk ihop på golvet, det bultade i tinningarna och fönstret var märkligt grumligt, jag kunde inte se ljuset strömma in genom det för jag var under vattnet, jag svettades fast jag frös och tårarna bara flödade. Jag hörde ett djur skrika, det lät som en plågad hund, jag insåg snart att det var jag själv.

Hon hette Emilia och hon var mitt hjärtas darrande trampolin, bort från alla jävligheter. Sommaren stod för dörren och vi skulle uppleva den tillsammans, för våra själar stod i full blom och livets kalla vinter var ett hån mot vår världsbild. Jag mindes henne såväl, jag mindes hur hela den här skiten började.

Året var 1981 och jag gick längs den uppvärmda gatan och kände försommarvinden i ansiktet, häggen svajade bredvid trottoaren och jag knäppte upp översta knappen på min vita skjorta. Jag styrde mina steg i rask takt mot Emilia, om jag kanske skulle överraska henne med något…? Men rosor, det kändes fånigt. Nej, det fick bli något annat, något gott kanske?

Är det gott? undrade jag osäkert. Morfar slängde i sig en bit till av det bruna som svar.
-Smaka.

Ja, kanske en chokladask?

”Paradis eller Aladdin?” Sade kassörskan.

”Är det någon skillnad?” Undrade jag.

Ödet hade i det ögonblicket påbörjat sitt grymma spratt.

Jag gick med chokladasken under armen och beundrade ett vitt moln, som såg alldeles ut som Emilia. Och då insåg jag att hon var bortrest, hon hade ju farit till hälsingland med sina föräldrar. Jag skrattade och slog mig själv för pannan. Kärleken var så förvirrande. Någonstans var jag besviken, jag ville se henne, höra henne, märk väl att det här var innan mobiltelefoner. Så jag gick till hennes lägenhet ändå, bara för att se det fönster, det andra från vänster på tredje våningen, köket, där vi brukade sitta och beundra stadens ljus.
Och där stod hon ju. Och hon var inte ensam. Hon tryckte sig mot någon annan. Någon som strök henne över håret.

Jag stod och såg på, som någon äcklig fönstertittare.

Sedan minns jag bara markens fjädrande under mina fötter, asfaltsvägar, gräsmattor, jag sprang och sprang och så plötsligt låg jag ned med blod på den vita skjortan. Jag satte mig på en parkbänk och grät i flera timmar. Först tänkte jag slänga chokladasken i marken och hoppa på den, men så tänkte jag att jag skulle äta upp den. Förinta den som hon förintat mig, och jag åt och åt, glufsade som en björn, jag blev inte mätt. Sen fanns det inget kvar, sommaren sken omkring mig i all sin prakt, men den fanns inte längre, den bara låtsades. Chokladasken låg framför mig. Den sade sanningen, för den var en tom papperskartong med blod på. Den var jag. Utnyttjad och trasig och ful. Vad var kärlek annat än kemiska reaktioner i hjärnan? Lömska frätande syror som brände som eld. Choklad var däremot kärleken när man ville ha den, en villkorslös, evig öppen famn. Jag förstod mig på den, jag ville studera den, jag bestämde mig för att köpa mer choklad.

Och nu står jag här. Nästan trettio år senare. Tårarna rinner nedför kinderna och ett dussin elever har gått. För elever gillar inte när man undervisar om sådant som verkligen betyder något, om känslor, om människan och själens tröstlösa längtan. De vill bara ha data, de är kråmade robotar som vill ha näring i form av ettor och nollor. Nu står hursomhelst en riktig nolla framför dem, och han gråter som ett litet barn.

En kvinna längst bak i salen räcker upp sin hand, hon har brunt hår, silvrigt i tinningarna, och gröna ögon. Jag torkar tårarna ur ansiktet med en näsduk, tar ett djupt andetag och pekar på henne. Jag säger "tråkig fråga ettusentrettiotvå, ja?"

"Professorn är ganska patetisk" säger hon.
"Tell me something i don´t know" säger jag.
"Gillade professorn chokladen?" undrar hon.

Och vinden byter riktning, som så många gånger förr. Jag blåser med, för jag är ingen tung stenstod, som sakta men säkert blir nerslipad i stormen, nej jag blåser med, virvlar runt utan mål, och det pirrar lustigt i magen.

En känsla jag inte kan likna vid choklad.