Kanadayes

Sitter och knaprar på en toblerone och ser på that 70´s show(övers. ungefär Den där 70-talsserien) på tv, rätt kul. Rekomenderas som estetisk förhöjare till en chokladbit någon gång. Men det kanske blir tråkigt i längden. Jaja, idag såg jag kanadagäss flyga söderut. Önskar jag fick följa med, över ängar, bergstoppar och hav med mina syskon. kvack kvack kvack skulle jag sjunga, och jag skulle inte behöva ha varma kläder på mig, bara flyga och känna svala smekningar mot min mage. Vi skulle stanna någon gång vid en bergstopp kanske, eller vid ett vattendrag, och jag skulle bjuda alla mina syskon på varm choklad ur en gullig liten termos jag haft med mig i ett snöre kring halsen.
Sen skulle vi fortsätta vår färd över molnen.

/Kanadagåsen

Take me to the candyshop

Idag besökte jag ett konditori där jag beställde 4 olika sorters chokladtårta. Jag satt där länge, vinterskymningen skimrade i violett och gatlyktorna tändes, människor kom och dem gick, men jag satt kvar. Jag åt mina 4 bakelser mycket noggrant, lät tungan registrera smaken från varenda tugga, ty ni vet väl, att ingen tugga är den andra lik. En ung mörkhårig kvinna beställde samma kaka, dvs. nr 3, som jag hade på mitt bord. Hon satt och åt den i andra sidan av rummet och jag såg på henne, när hon njöt, jag synkroniserade vårt ätande, minsta tugga. Fick hon grädde i mungipan fick jag också det, och vi slickade undan den samtidigt. Så möttes våra blickar, och jag höjde min kakförsedda sked mot henne, "skål" så stoppade jag den i munnen och blundade. Hon log blygt mot mig och jag skrattade till, smuttade på mitt glas med mjölk och såg ut genom fönstret, på de skuggor som gled omkring i mörkret. Ni vet inte vad det handlar om, ni är lurade.

/loco for choco

sitter och smackar på en anton berg. det snöade idag, det var ju kul. nu ska jag lägga mig, ajöken.

/proffset

sunday morning

Ok, vaknar klockan ett?
Gårdagens chokladorgie gick överstyr, känner mig utmattad. Hursomhelst vet jag nu att chokladen fortfarande är min vän, fast han varit lite taskig på senaste tiden. Nu ska jag ta mig ett glas o´boy och sätta igång med arbetet. Mina elever blir så besvikna på mig om jag inte har något " nytt material" på föreläsningen imorgon. Stod just på balkongen och andades in den friska höstluften. O´boy vad det är härligt att leva!

/Professor C

Middag med Tommy

Jag kliver in på mitt kontor, torkar svetten ur pannan med en näsduk och tar ett djupt andetag. Jag drar ned persiennerna, vill inte se den grå jävla dimman som försöker ta sig in genom fönstret. Ut med skrivbordslådan, fram med m-kulorna, fyll munnen, tugga.

Jag sluter mina ögon, och tar mig med fantasins hjälp till en sommarkväll, någon gång i augusti kanske, sensommar med svarta, varma nätter.

Det ringer på dörren. ”Kom in” ropar jag från köket där jag står och jobbar med en chokladgryta. Jag river ned lite mintkrokant i den bruna smeten.

Tommy kliver in och slänger av sig jackan lite lekfullt. ”Det luktar gott” säger han med sin fylliga stämma medan han går in i köket. Jag skrattar till, känner mig lite osäker. ”Du har inte smakat på den än” säger jag. ”Ta dig en bira, det står ett gäng pripps blå i kylen”. Tommy skrattar till, fattar vinken och säger ”kul” medan han elegant öppnar kylskåpsdörren.

”Och minnet av dig då….” börjar jag och Tommy skrattar sitt egendomliga frustande skratt.

Jag slänger i några smarties i grytan och plockar fram ett grytunderlägg. ”Såja, må det smaka” säger jag och serverar. Tommy ler lite snett där han står vid kylen, plockar fram två öl och slänger en till mig, ”Skål”. Vi höjer högtydligt våra öl och tar varsin rejäl klunk. Tommy väser efter klunken och drar handen över munnen, jag önskar att han inte gjorde så. ”Då hugger vi in då” säger jag och tar av mig förklädet. Tommy kavlar upp sina ärmar, ”jag ska bara gå och tvätta händerna” säger han. Han går iväg och jag ser ned på mina händer, naglarna är skitiga, skitiga av choklad, snabbt spolar jag bort det vid diskhon och så sätter jag mig vid bordet.

Tommy för skeden mot munnen och jag väntar på hans reaktion, spänd av förväntan. Han smackar med munnen och ler, ”Fan, det här är ju en jävla efterrätt”, säger han. Jag ser ned på min tallrik, där bitar av daim, japp, och kolasås ligger i en enda röra över riset. Det är inte så estetiskt tilltalande som maträtten med kyckling och sparris som jag såg i DN häromdagen och funderade på, men det här är ju MIN gryta, som jag ju ville bjuda honom på. Det ser nästan lite äckligt ut. Jag tittar upp från tallriken där Tommy sitter och ler. ”Du är en riktig bohem du”, säger han, varmt, och tar sig en sked till. ”Vänder upp och ned på allt”. Mitt hjärta hoppar till och jag känner mig glad igen.

Så börjar vi prata om våra respektive veckor, Tommy pratar om sina kreativa projekt, och jag lyssnar intresserat, kommer med lustiga kommentarer och ger goda råd. ”Din vecka då?”, undrar Tommy och sveper ölen. Jag berättar om mina föreläsningar i choklad, om mina elever och uppsatserna, om artikeln till Gourmet Magazine. Tommy höjer på ögonbrynen, ”inte illa pinkat” säger han och stryker luggen ur ansiktet. ”Nej, jag är rätt nöjd”, säger jag. Så blir det tyst, Tommy harklar sig, tar en låtsasklunk på ölen som tagit slut. Sen tittar han på mig med sina isblå ögon och jag möter hans blick i några sekunder, tar emot budskapet som säger ungefär:

”jag trivs här, två män och en god middag, mer behövs inte, inget överflödigt prat, bara en sund, avslappnad gemenskap”.

Vi går och sätter oss i soffan i vardagsrummet, med två nya öl, gröna löv färgas orangea av skymningen utanför mitt fönster. Jag ser på Tommy, och han stirrar på min mage. Jag känner mig lite obekväm. ”Mina ögon är här uppe, Tommy” säger jag och knäpper med fingrarna. Tommy ler lite snett, ”jag vet, jag bara undrar…alltså…”. Flera sekunder går och det ända som hörs är vindens rasslande i träden utanför fönstret och klockan som tickar i köket.

”Får man trumma?”

Jag drar upp pullovern och knäpper upp nedersta skjortknappen. ”Go ahead” säger jag. Och Tommy för sina varma, stora händer mot min mage, och börjar trumma, han sätter igång en jävligt sjyst afrikansk takt. Ett dovt, långsamt trummande som accelererar. Jag improviserar med min låtsasafrikanska ”bak matumba babossa” sjunger jag. ”Jakoto maboso zimbabwe”. Tommy skrattar så huvudet faller bakåt, och börjar humma. Trumtakten accelererar, blir allt hetsigare och det börjar göra ont, sluta sluta! Så faller trumtakten över i en mer poppig takt, tänk tidiga beatles, och…

Någon knackar på dörren till mitt kontor, jag drar ned skjortan, slutar klappa mig själv på magen, vad fan håller jag på med…

”Ja kom in”.

Det är städerskan, Jansson heter hon. En ung, kort kvinna med håret uppsatt i en knut på huvudet.

”Jag skulle vilja städa här”, säger hon och plockar fram moppen. Jag tittar på klockan, den är snart sju. ”Jomen självfallet” säger jag och börjar samla ihop mina papper som ligger utspridda över bordet, de försenade böckerna om chokladens historia och de trasiga kulspetspennorna. Hon tittar trött på mig. När jag packat ned allt i min portfölj säger jag ”det är så svårt att veta vad klockan är när det är så mörkt ute”. Hon nickar instämmande, det bränner lite på magen. ”så du gillar Beatles”, säger hon med ett leende. ”Jo, de är rätt tighta”, säger jag och släcker lampan, ”oj förlåt, du ska ju städa”. När jag tänder igen står hon och pekar på en mini-poster från OKEJ 1991 jag satt upp bredvid fönstret. Mannen på bilden ler mot oss. ”Jag trodde du mest var förtjust i sånt där”, säger fröken Jansson.

”Nej”, säger jag, ”nej inte längre”. Jag rycker ned planschen och stoppar den innanför rocken.

Utanför, medan byggnaden försvinner i dimman bakom mig, lämnar jag honom i en vattenpöl. ”Han är såklart en skitstövel som alla andra, det måste han vara”. Jag slänger i mig de sista m-kulorna och hoppar på bussen. ”men det är klart han får komma på besök igen".

/Professor Choco.

Camilla

Skulle kunna vara namnet på en fruktig choklad. Mättande. Skör. Inte ännu en till mjölkchoklad i den bruna myr som bara fylls på i oändligheten. När du kommer är det stopp i maskineriet, alla kommer stanna i en sorts minuts uppenbarelse. Männen ska ta av sig sina kepor för att torka svetten ur sina sotiga pannor när de för bara en endaste sekund känner det totala lugnet, en för länge sedan bortglömd barndomskamrat.

Du kommer stå i din vackra blomsterklänning med en sorts iver i kroppen som tar uttryck i ett sprucket leende. En iver vi män tidigare aldrig upplevt. Det ska vara ljust.

En kram. Förlåt. För vad? Ingen vet. Du vet. Men vi vet inte. Inte heller kommer vi att någonsin förstå det vi har gjort mot dig och vad vi gjort mot oss själva.

Yin och Yang.

Jag är så trött på allt socker! Socker, socker, socker, socker, socker, socker, socker, socker!!! Som om Det skulle kunna väga upp ett par tunga läppar. Inte brunt, rött! Dom ska ju vara röda, det är ju så de ska se ut! Inte strävt, mjukt ska det vara!

De ska inte vara sötaspännandeuppdeladeinslagnamustigasmörigakantiga!

De ska inte ens vara goda! De behöver inte ens vara goda. Bara de är mina.

Det ska vara tyst


och lugnt


Du ska heta Camilla.

Marabou lurar i mig nyttigheter!

Professor choco och hans stora fingrar som bara slår och slår på tangenterna, aldrig känns det som att han sagt för mycket och visste ni det här och det där om honom. Om hans passioner, om hans plågor. Jag antar att det är det en blogg går ut på. Jag vet heller inte hur man tar bort inlägg, så "let it be" som John Lennon sa en gång.
Nog om mig för idag, nu recenserar vi choklad, va? Här är en recension från min senaste föreläsning i chokladkritik.

Marabou mjölkchoklad: Frukt & mandel.

Utseende:
Förpackningen är snygg, nyanser av rosa som för tankarna till en rosenträdgård i början av juni. Men nog om utseende, ni ska ju inte tro att jag är ytlig!

Smak:
Först den söta smaken, men med den mörka mantel av kakao som vi vant oss vid. Och när smaken ebbar bort, då är det ju dags att tugga, och oh, ljuvligare tuggmotstånd får man ju leta efter. Russin, nötter och små fruktbitar. Min tunga registrerar flitigt alla intryck och det är ju nästan så man känner sig lite utmattad efteråt. Uppfriskande!

Plus:

+Vitaminer, jag är ju inte särskilt förtjust i frukt, så det känns bra att man får i sig lite c-vitamin.

+Fibrer, jag är ju inte särskilt förtjust i mörkt bröd och grönsaker, så det känns bra att man får i sig lite fibrer.

Minus:

- En favorit, mycket populär och kan ibland vara svår att få tag i, om man ger sig ut för sent på fredagskvällen. Mitt råd, köp din choklad redan onsdag-torsdag, så du har dina ex. Först till kvarn!

Sammanfattning:

Som om en trollkarl riktat sin trollstav mot en chokladbit, och sagt: "Mumsus Fillibabbus". Den godaste chokladen jag prövat den här månaden. Bring it on, marabou! Härnäst kanske en chokladkaka med tropiska frukter? Banan-ananas? Wink-wink, stora hundögon. Snäälla?

Jag tackar för mig och önskar er alla en trevlig lördagskväll fylld av skoj och berikande upplevelser.

/Doc choc

varm choklad

Jag låg i den kalla snön och såg mörka tallar blåsa av och an framför en grå himmel, skiftande i grönt från stadens ljus.
Morsan hade väntat på mig efter skolan med beskedet om morfar. Jag tog nyheten ganska lugnt, det hade ju varit väntat. Jag och morsan åt vår middag under tystnad och när vi hade plockat undan disken försvann hon någonstans, så jag tog fram o´boy-paketet, gjorde en kanna varm choklad som jag hällde upp i en termos.
Sedan tog jag på mig mina ytterkläder, knöt halsduken och plockade upp mitt tefat. Jag älskade att åka tefat, det var som pulka men så mycket mer oberäkneligt.

"Det är som livet" hade min mamma sagt en gång när hon hämtade mig vid pulkapacken.

"Man rusar nedför backen, fort, det kittlar i magen och man ropar exalterat, se upp, här kommer jag. Men när man tror sig veta var man är på väg vänder sig tefatet om och man far i ovisshet, plötsligt slår man sig mot något gupp och när man är längst ned i backen är det mörkt och alla vännerna har gått hem". Hon skrattade till och strök mig över håret, "vad vill du ha till middag?"

Då förstod jag inte vad hon menade, men jag har tänkt mycket på det där på senare tid, under sena kvällar på kontoret, med en påse m-nötter och en uppsats om choklad-boomen i östterrike på 1820-talet att ta itu med. Mitt tefat hade verkligen vänt sig om, någonstans i backen.

Med tefatet studsande mot mitt högra ben lunkade jag fram i decembermörkret. Men jag ville inte åka nedför någon backe, jag ville sätta mig någonstans ifred och tänka på skymningsljus över en äng glittrande av dagg, på fåglarnas yrvakna sång. På att guppa fram över en sjö medan morfar rodde ekan just ingenstans. Jag försökte gråta, men det gick inte. Uppför pulkabacken, förbi bänkpartiet och kiosken där de äldre barnen brukade stå och skrika i skymningen, och så in mot skogen. Det gula tefatet lade jag ifrån mig i ett dike, och så vandrade jag in i mörkret, lät de vildvuxna grenarna omsluta mig.

Därinne var det inte så mörkt, snön lyste upp de snötäckta tallarna. Det var väldigt tyst, det enda som hördes var ljudet från bilar på motorvägen inte långt därifrån. Ett tryggt ljud, som sorlet på en fest. Jag vandrade in i en glänta, där snön var orörd och bara en liten fågels fotspår syntes. Där lade jag mig på bädden och såg upp mot himlen och de mörka tallarnas dans i vinden. Den varma termosen med choklad höll jag mot kinden ett tag, jag började vissla på en melodi.

Vad är choklad morfar?
Det ska du snart bli varse om, pojken min.

Jag skruvade upp locket på termosen, hällde det varma innehållet över benen, och först då kom tårarna.

/Professorn

En kvinnas man

Ingen sommar utan Håkan Hellström har jag hört en del säga,
Ingen höst utan Tommy Nilsson säger jag då.



En mustig chokladpudding som man aldrig tröttnar på.

/Choco

Chokladhyllan

Slutdestinationen, där borta, nästan framme vid kassan, står chokladhyllan.
Ett färgsprakande fyrverkeri av design, käcka slogans, och läckra teckningar av smält chokladkola. Jag höjer min hand och blundar, vet precis var den kommer landa, och mycket riktigt, plötsligt står jag där med handen vilande på ett paket toffifeé. Varje fredagskväll börjar likadant. "Upptäck det skojiga med toffifeé" står det på paketet. Här finns inget att upptäcka, kära du, jag upptäckte det skojiga för åratal sedan. Nej toffifeé börjar kännas tråkigt, en billig, enkel smak, söt som för att dölja något. Jag suckar och vänder mig om, sluter mina ögon. Radion spelar Tommy Nilsson och jag känner kylan från glassdisken mot mitt varma ansikte. Där står en kvinna och läser på ett glasspakets innehållsförteckning. En klassisk "mamma", trött efter en dag på jobbet, väljer inte godis åt sig själv utan till de otacksamma barnen. Hon är i sina bästa år, en riktigt stilig kvinna faktiskt. Jag går fram till disken, låter min hand glida över hennes rygg, försiktigt men bestämt. "ursäkta mig", säger jag och låtsas vara intresserad av vaniljglassen där nere. Hon ursäktar sig och kliver åt sidan.

"Det är lugnt" svarar jag och sträcker ned mina händer i vinterkylan, plockar upp ett glasspaket med vulgär design, en snögubbe som äter sig själv med en sked, sjukt.

"Kan den här vara något" säger jag sedan för mig själv, lite för högt.

"Ja mina barn trycker i sig den på några sekunder", säger hon tyst. Jag vänder mig mot henne, spelar överraskad. "Jaså?".

"Du kanske inte frågade mig?" suckar hon och ställer glasspaketet på frysdisken. Hon har gröna ögon.

"Nejmen, jag kan behöva vägledning i detta dilemma, glass är en väldigt viktig fråga för mig" ljuger jag. Och så är samtalet igång. Hon pratar om sin familj och jag lyssnar. Ja, alla älskar dem glass. Senast det begav sig fick lille sladdisen en "brain freeze", och låg och skrek på köksgolvet, och jag skrattar, "Det händer mig hela tiden, nu när du säger det vill jag inte ha någon glass" Jag lassar skämtsamt paketet ner i kylan med en duns. "Jag vet inte hur många fler brain freezes jag kommer överleva".
Hon skrattar, lite desperat nästan, jag börjar undra om det är en olycklig kvinna jag har att göra med. Hon ska hursomhelst hjälpa mig välja kvällens choklad. Jag behöver hennes förvisso vackra, men ovana blick.

"Gillar damen choklad?" frågar jag och nickar bort mot chokladhyllan.

"Ja nog gör jag det alltid, syns det inte?" ett osäkert leende och ett guldläge för mig.

"Nej inte alls" svarar jag, och tillsammans går vi under det kalla lysrörsljuset mot chokladhyllan.

”Kexchoklad?” undrar hon.

”Frasar för mycket, lämpar sig inte för att titta på film.

”Åhå vilken film?” säger hon intresserat, och nu måste jag hitta på något, för som bekant är det bara 2 filmer jag brukar se. ”Chokladfabriken” och ”Chocolat”, och så ”Forrest Gump” ibland. Jag vill verka mer intressant än så.

”Dörren” säger jag.

”Åhå, den har jag inte sett, vad handlar den om?”.

”Nej, den är fransk. Det är en man, som hittar en dörr, och när han går igenom den hamnar han i en värld helt och hållet uppbyggd av choklad. Det blir som hans semesterort, och under flera år går han dit när han vill komma bort. Men så en dag har han ätit upp sitt paradis, och dörren leder bara till ett stort mörker, han fortsätter besöka platsen men vet inte varför. Det finns en amerikansk version som heter ”lost paradise”, men den är inte lika bra”. Hon tittar intresserat på mig medan jag pratar, och jag är ganska nöjd med mitt påhitt, det verkar som en bra film, synd att den inte har gjorts.

”Den verkar bra, en film för oss chokladfantaster” säger hon och ler. ”Kinapuffar?”

-”Kanske det, förvisso en mycket god choklad, men titta på förpackningen, designen, rasistisk choklad?" Jag skakar på huvudet. "Nej tack”

”Så finns det ju alltid maraboukakorna, ämnade för familjer men de slinker ned alltför snabbt”.

”Ja sannerligen”, skrattar jag och klappar mig på magen. ”och jag har en mycket liten familj!”.

Hon skrattar till, men i hennes blick ser jag en gnista av medömkan. Hon stryker mig över armen och tittar upp på en mörkbrun påse.

”Ta du en påse med Riesen. Min personliga favorit”.

”Ja, jag tror det får bli den. Kampen mellan sött och bittert” säger jag och höjer ett pekfinger. ”En ädel strid där alla vinner”. Hon ler, men jag förstår att den tunna tråd vi balanserat på har brustit.

”Precis, du, jag måste gå nu. Men det var kul att träffa dig, du verkar bekant på något vis”.

”Ja, tack detsamma” säger jag och vänder mig mot chokladen igen. ”Vi kanske ses igen”.
Hon vinkar till och går iväg mot kassan. Dumlepåsen framför mig reflekterar hennes silhuett över det starkt upplysta golvet.

Väl hemma har jag svårt att uppskatta oompa loompernas dans, jag stänger av tvn ungefär kring den annars så lustiga episoden med det blå tuggummit, och lägger mig på rygg. Den tyska, mörka chokladen smälter i min mun och uppe i taket lyser hennes gröna ögon mot mig. Det värker välbekant i magen och sommaren 1981 blommar upp för mitt inre. Jag går ut på balkongen, vinden river den mörkblå natthimlen och nere på gatan sjunger en alkoholiserad gammal man om brutna löften.

/Professor Choco