varm choklad

Jag låg i den kalla snön och såg mörka tallar blåsa av och an framför en grå himmel, skiftande i grönt från stadens ljus.
Morsan hade väntat på mig efter skolan med beskedet om morfar. Jag tog nyheten ganska lugnt, det hade ju varit väntat. Jag och morsan åt vår middag under tystnad och när vi hade plockat undan disken försvann hon någonstans, så jag tog fram o´boy-paketet, gjorde en kanna varm choklad som jag hällde upp i en termos.
Sedan tog jag på mig mina ytterkläder, knöt halsduken och plockade upp mitt tefat. Jag älskade att åka tefat, det var som pulka men så mycket mer oberäkneligt.

"Det är som livet" hade min mamma sagt en gång när hon hämtade mig vid pulkapacken.

"Man rusar nedför backen, fort, det kittlar i magen och man ropar exalterat, se upp, här kommer jag. Men när man tror sig veta var man är på väg vänder sig tefatet om och man far i ovisshet, plötsligt slår man sig mot något gupp och när man är längst ned i backen är det mörkt och alla vännerna har gått hem". Hon skrattade till och strök mig över håret, "vad vill du ha till middag?"

Då förstod jag inte vad hon menade, men jag har tänkt mycket på det där på senare tid, under sena kvällar på kontoret, med en påse m-nötter och en uppsats om choklad-boomen i östterrike på 1820-talet att ta itu med. Mitt tefat hade verkligen vänt sig om, någonstans i backen.

Med tefatet studsande mot mitt högra ben lunkade jag fram i decembermörkret. Men jag ville inte åka nedför någon backe, jag ville sätta mig någonstans ifred och tänka på skymningsljus över en äng glittrande av dagg, på fåglarnas yrvakna sång. På att guppa fram över en sjö medan morfar rodde ekan just ingenstans. Jag försökte gråta, men det gick inte. Uppför pulkabacken, förbi bänkpartiet och kiosken där de äldre barnen brukade stå och skrika i skymningen, och så in mot skogen. Det gula tefatet lade jag ifrån mig i ett dike, och så vandrade jag in i mörkret, lät de vildvuxna grenarna omsluta mig.

Därinne var det inte så mörkt, snön lyste upp de snötäckta tallarna. Det var väldigt tyst, det enda som hördes var ljudet från bilar på motorvägen inte långt därifrån. Ett tryggt ljud, som sorlet på en fest. Jag vandrade in i en glänta, där snön var orörd och bara en liten fågels fotspår syntes. Där lade jag mig på bädden och såg upp mot himlen och de mörka tallarnas dans i vinden. Den varma termosen med choklad höll jag mot kinden ett tag, jag började vissla på en melodi.

Vad är choklad morfar?
Det ska du snart bli varse om, pojken min.

Jag skruvade upp locket på termosen, hällde det varma innehållet över benen, och först då kom tårarna.

/Professorn