Chokladhyllan

Slutdestinationen, där borta, nästan framme vid kassan, står chokladhyllan.
Ett färgsprakande fyrverkeri av design, käcka slogans, och läckra teckningar av smält chokladkola. Jag höjer min hand och blundar, vet precis var den kommer landa, och mycket riktigt, plötsligt står jag där med handen vilande på ett paket toffifeé. Varje fredagskväll börjar likadant. "Upptäck det skojiga med toffifeé" står det på paketet. Här finns inget att upptäcka, kära du, jag upptäckte det skojiga för åratal sedan. Nej toffifeé börjar kännas tråkigt, en billig, enkel smak, söt som för att dölja något. Jag suckar och vänder mig om, sluter mina ögon. Radion spelar Tommy Nilsson och jag känner kylan från glassdisken mot mitt varma ansikte. Där står en kvinna och läser på ett glasspakets innehållsförteckning. En klassisk "mamma", trött efter en dag på jobbet, väljer inte godis åt sig själv utan till de otacksamma barnen. Hon är i sina bästa år, en riktigt stilig kvinna faktiskt. Jag går fram till disken, låter min hand glida över hennes rygg, försiktigt men bestämt. "ursäkta mig", säger jag och låtsas vara intresserad av vaniljglassen där nere. Hon ursäktar sig och kliver åt sidan.

"Det är lugnt" svarar jag och sträcker ned mina händer i vinterkylan, plockar upp ett glasspaket med vulgär design, en snögubbe som äter sig själv med en sked, sjukt.

"Kan den här vara något" säger jag sedan för mig själv, lite för högt.

"Ja mina barn trycker i sig den på några sekunder", säger hon tyst. Jag vänder mig mot henne, spelar överraskad. "Jaså?".

"Du kanske inte frågade mig?" suckar hon och ställer glasspaketet på frysdisken. Hon har gröna ögon.

"Nejmen, jag kan behöva vägledning i detta dilemma, glass är en väldigt viktig fråga för mig" ljuger jag. Och så är samtalet igång. Hon pratar om sin familj och jag lyssnar. Ja, alla älskar dem glass. Senast det begav sig fick lille sladdisen en "brain freeze", och låg och skrek på köksgolvet, och jag skrattar, "Det händer mig hela tiden, nu när du säger det vill jag inte ha någon glass" Jag lassar skämtsamt paketet ner i kylan med en duns. "Jag vet inte hur många fler brain freezes jag kommer överleva".
Hon skrattar, lite desperat nästan, jag börjar undra om det är en olycklig kvinna jag har att göra med. Hon ska hursomhelst hjälpa mig välja kvällens choklad. Jag behöver hennes förvisso vackra, men ovana blick.

"Gillar damen choklad?" frågar jag och nickar bort mot chokladhyllan.

"Ja nog gör jag det alltid, syns det inte?" ett osäkert leende och ett guldläge för mig.

"Nej inte alls" svarar jag, och tillsammans går vi under det kalla lysrörsljuset mot chokladhyllan.

”Kexchoklad?” undrar hon.

”Frasar för mycket, lämpar sig inte för att titta på film.

”Åhå vilken film?” säger hon intresserat, och nu måste jag hitta på något, för som bekant är det bara 2 filmer jag brukar se. ”Chokladfabriken” och ”Chocolat”, och så ”Forrest Gump” ibland. Jag vill verka mer intressant än så.

”Dörren” säger jag.

”Åhå, den har jag inte sett, vad handlar den om?”.

”Nej, den är fransk. Det är en man, som hittar en dörr, och när han går igenom den hamnar han i en värld helt och hållet uppbyggd av choklad. Det blir som hans semesterort, och under flera år går han dit när han vill komma bort. Men så en dag har han ätit upp sitt paradis, och dörren leder bara till ett stort mörker, han fortsätter besöka platsen men vet inte varför. Det finns en amerikansk version som heter ”lost paradise”, men den är inte lika bra”. Hon tittar intresserat på mig medan jag pratar, och jag är ganska nöjd med mitt påhitt, det verkar som en bra film, synd att den inte har gjorts.

”Den verkar bra, en film för oss chokladfantaster” säger hon och ler. ”Kinapuffar?”

-”Kanske det, förvisso en mycket god choklad, men titta på förpackningen, designen, rasistisk choklad?" Jag skakar på huvudet. "Nej tack”

”Så finns det ju alltid maraboukakorna, ämnade för familjer men de slinker ned alltför snabbt”.

”Ja sannerligen”, skrattar jag och klappar mig på magen. ”och jag har en mycket liten familj!”.

Hon skrattar till, men i hennes blick ser jag en gnista av medömkan. Hon stryker mig över armen och tittar upp på en mörkbrun påse.

”Ta du en påse med Riesen. Min personliga favorit”.

”Ja, jag tror det får bli den. Kampen mellan sött och bittert” säger jag och höjer ett pekfinger. ”En ädel strid där alla vinner”. Hon ler, men jag förstår att den tunna tråd vi balanserat på har brustit.

”Precis, du, jag måste gå nu. Men det var kul att träffa dig, du verkar bekant på något vis”.

”Ja, tack detsamma” säger jag och vänder mig mot chokladen igen. ”Vi kanske ses igen”.
Hon vinkar till och går iväg mot kassan. Dumlepåsen framför mig reflekterar hennes silhuett över det starkt upplysta golvet.

Väl hemma har jag svårt att uppskatta oompa loompernas dans, jag stänger av tvn ungefär kring den annars så lustiga episoden med det blå tuggummit, och lägger mig på rygg. Den tyska, mörka chokladen smälter i min mun och uppe i taket lyser hennes gröna ögon mot mig. Det värker välbekant i magen och sommaren 1981 blommar upp för mitt inre. Jag går ut på balkongen, vinden river den mörkblå natthimlen och nere på gatan sjunger en alkoholiserad gammal man om brutna löften.

/Professor Choco