Mayan secret

Va,känna chokladsmak hela tiden?

Ja, drick ingen vätska på en hel dag så du blir alldeles uttorkad,

-Ska du ha en kopp kaffe professorn?
-Nej tack.

-Professorn ser trött ut och smackar med munnen, vill du ha ett glas vatten?
-Nej tack.

osv.

Sen på kvällen gör du en stor kanna varm choklad och dricker allt på en gång. Du går och urinerar, renar kroppen, och gör en till stor kanna choklad. Gör det här varje dag och till slut inbillar du dig att du tom. svettas choklad!

/din alldeles egna proffe

Jag visar dig mitt andra ansikte

Bort från allt,

det är så kallt,

i fickan har jag en bit choklad, det är den som håller mig glad.

Jag mumlar frasen om och om igen, den säger så mycket om mig just nu, där jag sitter på en parkbänk medan vinden viner mellan träden. Jag har ju alltid varit något av en romantiker, jag uppskattar poesi och ibland tar jag poesin till vardagen. Gourmet today har bett mig skriva en artikel om maya-indianernas dyrkan av kakaobönan, och ändå sitter jag här och fryser, flera kilometer från min dator. Jag har en sjal knuten kring halsen och mitt huvud känns klart. Jag skrattar för mig själv. Ja jävlar. En kvinna kommer gående, hon har en grön kappa på sig och jag tycker mig känna igen henne. Hon pratar högt för sig själv, hon är sinnessjuk, nej, hon pratar wireless i sin mobiltelefon. Hon går mumlande bort genom parken, mot våt asfalt som jag hör klafsa, klafsa.

Klafsa klafsa framåt marsch,

jag är din chokladsoldat, mina stövlar, dem smälter bort.

Hon får aldrig höra dikten jag skickar henne i det ögonblick hon vandrar ut ur mitt synfält.

Sedan kommer ett gäng tonåringar, rastlösa varelser som skriker och hojtar, vem skämtar högst vem ses av alla?

Dem pekar på mig och skrattar, jag skrattar och pekar på dem. Vi har uppfunnit en hälsningsfras och båda parterna och ingen förnedras.

Ska vi lyssna på beatles, nej dem är beat-less,

vet du inte att takten har tappats bort och livet är för kort.

Daimen har nästan smält i min rockficka när jag plockar upp den.

Daim daim, du är min dam, min älskarinna,

du är dubbel, som jag,

och vet du,

att jag bara älskar dig när du dör.

Ett roligt typsnitt, blått mot rött, bra resonansfärger. Och så snaaap! En chokladbit som bryts av på mitten så man ser knäcket flyga mot en. Och så den trygga innehållsförteckningen, man ska ju veta vad man proppar i sig. Rekommenderas till två personer, står det. Jag hör kajorna skrika över mig.

Ett smutsigt moln, en äcklig, osund gemenskap.

Vi beger oss mot skyn med avsky.

Jag stoppar chokladen i munnen. Båda bitarna, en efter en. Det granna papperet låter jag blåsa iväg med höstlöven. Professor Choco delar inte sin dubbel-daim med någon.

/Er pralin

Myter, legender, likt hål i mina tänder.

Jag måste skratta föraktfullt när jag tänker på att min respekterade doktor med alla sina diplom, faktiskt tror på den här barnsliga skrönan. Ånej, se upp, åldersdiabetesen kommer och tar dig!

/Proffe

En eftermiddag i mitt liv.

Jag sätter punkt med kritan och bevittnar min strålande ekvation om choklad i tid och otid som ni kanske sett här i bloggen tidigare. Jag torkar svetten ur pannan och plockar fram en center ur kavajfickan. Den smälter på tungan och släpper fram sitt syskon kolan. De vandrar båda nedför min strupe, ner i mitt mörker, jag sväljer. Ett djupt andetag. Så vänder jag mig om.

"Några frågor?" Jag ler och höjer ena ögonbrynet, uppmuntrande, eggande.
Händer sticker upp likt träd i en skog. Jag står och tittar på skogen ett tag, sedan väljer jag ut ett av träden, pekar med min stav. "Ja, mannen i ljusblå pullover."
Han harklar sig och frågar: "O´boy, räknas det som choklad?"
Jag ler, säger: "låt mig besvara din fråga med några andra frågor"
Han nickar förstående.
"Är det brunt?"
"Ja".
"Har det chokladens söta men ändå rika och komplicerade smaksammansättning?"
"Jo, det har det", låter han mig veta
"Då återstår bara en fråga, kära elev", säger jag och vänder mig från klassen, jag drar ut på det hela, " smakar det gott?"
Ett rungande "Ja".
Jag snurrar runt och pekar på honom med ena fingret, likt en rockstjärna. Klassen väntar i andakt. "Då är det choklad". Alla skrattar, och mannen i blå pullover ser sig omkring och ler, känner sig dum.

"Några fler frågor?" Alla räcker genast upp handen. Jag väljer och vrakar ett tag, skådar ut över denna chokladask, jag väljer den sötaste pralinen. Cecilia som sitter längst fram, i en åtsittande jumper. "Cecilia" säger jag.
"Jo professorn, jag undrar vad som är mest klassiskt, om man ska bjuda en vän eller så, ren mjölkchoklad, choklad med krokant, eller mörk choklad?"
Jag skrattar till, "men lilla Cecilia, dem är ju alla mina favoriter”. Hon ser sårad ut, så jag fortsätter, ”men ta du mörk choklad, det är den största utmaningen för gommen, vad chokladelitisten skulle välja”. Jag ser teatraliskt stroppig ut, och med näsan i vädret låtsas jag äta choklad, och säger ” daaarling, det här smakar utsööökt”. Återigen studsar skratten mellan väggarna och jag slår mig nöjt ned vid min kateder.

Händerna är uppe i luften igen, ibland måste man välja chokladbitar ur asken som man inte vill ha, för att vara sympatisk mot dem man delar den med, så jag väljer Tommy, som sitter längst bak, finnig och blek med ett litet bockskägg.
”Jag har tänkt på det där du sa om choklad och onani”, säger han tyst. ”Man kan ju faktiskt ta ett tobleronerrör, och ta ut foliepappret, låta den ligga och smälta nånstans ett tag, och sedan försiktigt öppna förpackningen… och sen WAM BAM TUTA OCH KÖR!” Han fnittar hysteriskt, och ser sig omkring efter uppskattande blickar, men ingen tyckte det var kul, jag har dem på min sida och Tommy får fnissa ensam i den tysta lärosalen.
Jag tar av mig glasögonen och masserar tinningarna
”Tommy kanske inte tar mina föreläsningar särskilt seriöst” säger jag. Tommy tittar ner i golvet, ”fan heller, jag vill bara ha ett kårleg”, svarar han tyst, som om han inte riktigt vågar såga min kurs totalt. ”Du kanske har bättre saker för dig” säger jag och sträcker mig ned mot katedern, öppnar en skrivbordslåda. ”Ah, det kan du fatta att jag har säger han”. Jag plockar upp en toblerone ur lådan och slänger den i en vid båge över rummet, den landar i hans knä. ”Ja, ha det så roligt Tommy, ut härifrån”. Rummet bokstavligen mullrar av skratt och Tommy springer ut ur salen med väskan över axeln. Tobleronen ligger kvar och jag går fram genom salen, lattjar lite med min pekpinne, och plockar upp chokladbiten. ”Den här chokladbiten fyller hundra år i år” säger jag och håller upp den. ”Den är vacker, inte sant, en bergskedja av choklad, min dröm som grabb, min dröm än idag”. De nickar. ”Kan någon berätta för mig, vilket berg det är som finns avbildat på förpackningen?” Jag pekar på Johan, en av mina bästa elever.

”Berget Matterhorn i Schweiz, professorn!

”Bra, mycket bra” säger jag och klappar honom i ryggen, vanligtvis 3 klappar men idag 4 för att han är så duktig. Den duktigaste. Jag går upp till katedern och slänger en blick på klockan. ”Ja nu är det bara en minut kvar”, säger jag insinuerande och händerna sträcks mot taket. Jag gör ole-dole-doff med pekpinnen, lite leksamt, och väljer till slut Katarina på mittersta raden.

”Damen i orange blus" säger jag och lägger pekpinnen på katedern.

”Professorn, det kan väl inte bara finnas en sorts kakaoväxt?”
”Nej, där har du alldeles rätt i, ni har nog bekantat er med Carl von Linné vid det här laget? Kakaoträdet fick sitt latinska artnamn, Theobróma cacáo, av just honom. Theobroma är grekiska och betyder "gudaspis", och släktet theobroma innehåller uppemot 20 olika arter, så visst finns det fler än en, något som är så underbart med choklad är ju just dess mångfald. Vill jag inte ha dyra praliner kan jag ösa i mig smarties, tröttnar jag på mjölkchoklad går jag över ett tag till 70% kakaochoklad. Ni ska få en liten läxa tills nästa gång, pröva en ny chokladsmak och skriv en kort recension på max 2000 tecken. Lycka till!”

På väg ut ur byggnaden är det några som vinkar åt mig, Cecilia och hennes väninnor, jag vinkar tillbaka.

Jag missar bussen precis, och jag sätter mig på busshållplatsens mögliga träbänk. Himlen är gulgrå och kajorna skrattar åt mig. Jag ser fram emot kvällen, min varma brasa och de 200 chokladpralinerna med likör. Ikväll ska jag bli chokladfull.

/Professorn

2 citat

Sitter på mitt kontor och lyssnar på min i-pod,
jag snurrar rastlöst på hjulet och har svårt att lyssna färdigt på en låt.
2 låtar fastnade dock, kändes aktuella. En gammal låt av Morrisey och grabbarna i the smiths samt ett udtdrag från kalle och chokladfabriken(den betydligt bättre versionen från 70-talet).

Every day you must say
So, how do I feel about my life ?
Anything is hard to find
When you will not open your eyes
When will you accept yourself ?
I am sick and I am dull
And I am plain
How dearly I'd love to get carried away
Oh, but dreams have a knack of just not coming true
And time is against me now...oh
Oh, who and what to blame ?

-Morrisey

Oompa Loompa Dombadee Doo,
I´ve got a pefect puzzle for you.
Oompa Loompa, Dompadee Dee
If you are wise you´ll listen to me.
What do you get when you guzzle down sweets
eating as much as an elephant eats,
what are you at getting terribly fat,
what do yoy think will come of that?
I don´t like the look of it,
Oompa Loompa Domphadee daa
If you´re not greedy you will go far
you will live in hapiness too,
like the oompa loompa Dompadee doo

Dompadee doo...

-Ompaloomperna i Kalle och Chokladfabriken.

Nu får jag snart gå hem från jobbet och jag undrar vad kvällen har i beredskap åt mig.
När jag var mindre trodde jag att vinylskivor smakade som lakrits, haha. Mor blev ursinnig när hon hittade mig där jag satt på vardagsrumsgolvet och smackade på hennes roy orbison-skiva.
Nej nu ska jag väl släcka ned här på kontoret och bege mig hemåt, vi ses, kära bloggläsare.

/Professorn

Recension: M&M

Hej hopp,
För en månad sen gjorde jag en sån där dyr beställning direkt från fabriken, i det här fallet m&m-nötter. Fina att titta på, jag har radat upp dem framför mig på skrivbordet och det är ju en imponerande färgskala. En färgklick i höstmörkret. Färgerna är följande: grön, gul, orange, röd, brun och så blå. Jag ska nu äta dem en efter en och beskriva smaken för er.

Den gröna smakar sommar, den smälter i min mun och jag tänker på vindens sus genom träden och min lilla tama duva "Jeffrey" som hoppar omkring i fågelbadet.
Den gula smakar som barndomens vilda västern-serier. Hjältemodiga indianer och råbarkade cowboys slåss i mitt innre.
Den orangea smakar het, gassande öken, jag tänker på svettiga föreläsningar där jag ständigt måste torka mig i pannan och ursäkta mig. Jag tänker på att svettas medan herr doktor tjatar om hokus-pokus-åldersdiabetes.
Den röda smakar som en kväll i oktober för 6 år sedan då jag satt i min bil på parkeringsplatsen efter mormors begravning och regnet rann nedför vindrutan. Kärlek och saknad.
Den bruna smakar som en riktig knockout, choklad-nostalgi, att köpa godis med en skolkamrat efter skolan och häftigt debattera vad som är godast, chokladkola eller geleråttor?(chokladkola).
Den blå smakar som havet, att guppa fram i en eka och titta på en himmel som är mörkblå högst upp och ljusgrön i horisonten medan polstjärnan tänds och morfar röker pipa.
Gott, gott, den ena chokladkulan efter den andra slinker ned och efter ett tag mår man illa.

Kolla in deras hemsida om ni vill www.mms.com. Där kan man skapa sin egen M&M-karaktär.
Såhär ser min ut:
Är väl förhållandevis likt. Men om jag ju var av choklad skulle jag bara äta upp mig själv och det skulle innebära slutet för den här bloggen.

Peace
Professor Choco

Det bittra krutet i botten på kakaodurken

Man skulle kanske kunna tro att en man som jag med en så pass "okontroversiell" passion som choklad skulle kunna vandra livets stig fram utan några bittert smakande ilskemoln, men sanningen är att även(eller snarare JUST) ämnet choklad är en riktig krutdurk som kan få den lugnaste filbunken att surna till.
Jag smickar mig själv med att vilja påstå att jag är just en sådan lugn filbunke, någon skulle kanske till och med kalla mig en burk creme fraiche pga min karaktäristiska kroppsbyggnad. Men när jag stöter på en chokladelitist kan inte hundra rullande kinderägg i nerförsbacke hindra mig från att säga ett sanningens ord till personen i fråga. För det finaste med choklad är att allt bygger på tre enkla regler, eller budord om man så vill:
1. Är det brunt? Då är det choklad.
2. Smakar det gott? Då är det choklad.
3. Är det lika ljuvligt i flytande som fast form? Då är det choklad.

Den som påstår sig kunna bestämma vad som är "fin" eller "bättre" choklad, eller ser ned på dem som uppskattar "låg" eller "sämre" choklad är de värsta hycklarna som finns. För i sin högmodiga jakt efter ett erkännande som riktiga "chokladkännare", har de brutit mot andra budet och är alltså så långt ifrån en auktoritet på området man kan komma.

Jag ber om ursäkt om jag kanske verkar okontrollerad eller arg, men jag hade oturen att råka på en av dessa uppblåsta kvacksalvare idag. Jag försökte hålla mig sansad, för små bokstäver är alltid mäktigare än stora, men jag är rädd att jag brusade upp för nu minns jag inte vad som hände efter att han kallat mig saker som jag inte vill upprepa. De handlade om kroppsstorlek och choklad från Lidl och var rent ut sagt kränkande. När jag kom till sans igen hade all min nyanlända choklad från en fabriksförsäljning i München helt smält och det sved i mina ögon och jag var ensam utanför min brevlåda där dispyten först uppstått.

Vad jag försöker förmedla kan sammanfattas i en enkel regel och sanning: Choklad ska aldrig kännas, den ska bara smakas.

It´s my wife, and its my life

God förmiddag,
ibland blir jag kritiserad för att jag ägnar så mycket tid åt ett enda ämne, ja, choklad.
Du har bara choklad i tankarna du, brukar mina vänner såväl som mina elever och min mor säga till mig. Jag kan verka torr, där jag går omrking med ständiga chokladfläckar på byxorna på väg mot ännu ett seminarium i stil med "choklad och kex-njutbart eller förkastligt? Där går professor choco, säger nog folk, han är trevlig men förfärligt inställd på ett enda ämne. Ja, somliga kanske skulle kalla mig en "nörd". Vi lever i ett samhälle där alltfler blir utnämnda till nördar, just för att vårt samhälle är byggt på det sättet så att nördarna segrar. Ingen kan vara bäst på allt, ingen kan veta allt, man måste specialisera sig på ett ämne. Och jag anser ju, att jag efter år, decennier av studier i ämnet, uppnåt något sorts allvetande om just choklad. Folk kallar mig torr, "släpp loss lite professorn", ropar kvinnliga elever efter mig i korridoren. Hån, skulle en del kalla det. Undertryckta sexuella känslor säger jag, för visst är det något mycket romantiskt och spännande över choklad? Ett klassiskt komplement till en lyckad uppvaktning. "åh, min favorit" säger bruden.
"ja, det är för att du är min neverstoppåse, som aldrig slutar lysa upp min tillvaro" säger grabben.
Jag har uppvaktat åtskilliga kvinnor genom åren, och jag har såklart, förfört dem med choklad.
Det kan vara allt från att överraska din special someone genom att köpa en alladinask på pressbyrån, till att ligga i timmar i ett badkar fyllt med smält choklad och försöka låta bli att skrika av smärta och sen se dig i spegeln "hej herr choklad, aldrig mer ensam eller hur" och sen gå hem till din special someone och plinga på och forcera dig in genom dörren och säga till din special someone, "titta det är jag, profesor choco, jag har gjort det här för din skull", och sen stå utanför hennes sovrumsdörr där hon har låst in sig och banka med dina stora chokladförsedda nävar tills du ser sirener i köksfönstret och då gömmer du dig i soprummet och sitter där hela natten och ser chokladen rinna från din kropp ner på golvet likt blod från ett skadeskjutet djur. Eller nåt, den där senaste varianten har jag aldrig försökt mig på, jag har aldrig varit särskilt djärv. Nej, skulle jag förföra någon skulle jag göra som Johnny Depp i Lasse Hallströms magnifika "Chocolat", låta kvinnor bjuda mig på choklad och sedan säga "det var gott, men det är inte min favoritchoklad", och därmed egga henne att fortsätta bjuda mig på choklad, jag kan faktiskt inte tänka mig ett ljuvligare scenario. Jag hoppas det händer mig, man vet ju aldrig vad ödet har i beredskap åt en.
Jag tänkte avsluta detta blogginlägg med ett citat från filmen Forrest Gump, där Forrest Gumps mamma säger i en numera berömd scen "Life is like a box of chocolates, you never know what you´re gonna get". Det kan man tolka hur man vill, men jag väljer att tolka det som ett positivt och livsbejakande citat, då ju choklad är min stora passion.

Plagiat?

Arg? - Nej.

Ärad? - väntat.

Recension: En bra start på dagen. God med mjölk och lite socker på toppen. Om man önskar så kan man låta flingorna stå ett tag så den välkända oboykänslan träder fram med en flytande mjölkchokladskonsistensen.

Det hade varit uppskattat om Quaker frågat mig först om en mer uppdaterad bild av mig innan de använde bilden uppe i vänstra hörnet. Det var bara tur att jag inte är den känsliga typen utan kan tillåta pinsamma bilder från sjuttitalet pryda deras produkter.

Den där dagen

Jag sitter inne på mitt kontor och tittar ut genom fönstret, vinden sprider illröda löv över den fuktiga asfalten och jag hör kajornas avlägsna sång. Oktober, ingen personlig favoritmånad precis. Min essä om chokladens framfart genom europa under 1700-talet får vänta ett tag. Jag torkar svetten i pannan och öppnar den nedersta lådan på min skrivbordshurts. Vad blir det den här gången? Nejmen, vad är nu detta? Skattkistan är nästan tom, kvar ligger endast en maraboukaka, mjölkchoklad. Ingen fest för gommen måhända, men en trevlig, trygg smak. En autentisk, svensk choklad som jag ju inte avnjutit på länge. Chokladkakan är fast i min hand, inte det minsta smält, jag drar av plasten och skådar först kakans skönhet. Ja, där har vi det lilla M:et ja. Hej på dej gamle vän. Får man lov att ge dig en liten kyss? Jag trycker mina läppar mot kakan och låter min tunga smeka mellan raderna. Mina ögon tåras och alla minnen kommer tillbaka.

Det var i slutet av Juli och jag hade spenderat ännu en sommar hos mina morföräldrar, mor behövde en semester sa hon, och jag förstod henne, det hade varit ett förjävligt år.

I gryningen låg jag och lyssnade till husets alla ljud. Alla hus har sitt eget ljud, sin egen röst. Rösten från det här huset var mild och behaglig, liksom inbjudande. Jag hörde hur det knarrade från rummet intill, det var morfar som hade vaknat, alltid vid samma tid och nu försökte han röra sig mot köket utan att väcka mormor, som var en riktig sjusovare.
Jag smög ut i köket jag också, och stod där och tittade på honom när han tyst hällde upp vatten i en kastrull, det skulle göras kaffe. Jag visste inte hur gammal morfar var, hade aldrig vågat fråga. Men han såg stark och pigg ut där han stod, rakryggad medan han försiktigt sträckte sig efter porslinet. Han vände sig om.
-Jaså, du är vaken redan, Pyret, knarrade han. Tänkte precis göra lite kaffe. Får det lov att vara en kopp?
Jag tackade ja fast jag egentligen inte gillade kaffe, det smakade för bittert, men hela sommaren hade jag ändå tagit emot en kopp av ren artighet för att sedan hälla ut kaffet i rabatten.
Morfar sträckte mig min kopp med mitt namn på, men verkade ändra sig mitt i rörelsen, och han ställde den istället på diskbänken. Morfar kunde göra sådär ibland, fatta plötsliga beslut.
-Idag dricker vi kaffe ut på sjön, sa han bestämt och jag tyckte det lät äventyrligt och spännande. Vi packade frukost i en korg, mormors hembakta bröd och ost och en termos med kaffe. Sedan gick morfar bort till skafferiet och plockade ned något från översta hyllan. Jag undrade vad det var för något, men han vek in det i en duk och la det längst ner i korgen. Det får du se, sa han med något hemlighetsfullt i rösten.
När vi smög förbi sovrummet hörde vi mormors snarkningar, morfar tittade ned på mig och blinkade med ena ögat.
-Fruntimmer får inte följa med va? sa han.
-Nej, de kan ingenting om båtar, svarade jag och log.
-Just precis, skrattade morfar och rufsade om min kalufs.

Jag gick bakom morfar över ängen. Fåglarna sjöng yrvaket från skogen.
Det luktade dagg och sommar och jag blundade för att enklare kunna registrera alla detaljer, komma ihåg den här stunden. Nere vid stranden guppade bryggan jag och morfar byggt förra sommaren, och längst ut på den flöt vår eka stilla.
-Skepp ohoj, alle man i båten! hojtade morfar och lyfte ner mig i ekan som han ju alltid skulle göra. Jag undrade om jag blivit tung sen senast men morfar var stark. I hans armar kände jag mig trygg. Medan han rodde oss ut mot mitten av sjön låg jag ned och tänkte på hur litet vårt sommarställe såg ut att vara. Det kändes så konstigt att något så litet kunde betyda så mycket för mig, rymma alla dessa minnen. Morfar gnolade på någon melodi han glömt texten på och jag försökte vissla den. Han vidgade sina ögon.
-För tusan pojk, du kan ju vissla, skrattade han så att jag såg guldtanden glimma till i ena käken.
Jag fortsatte med att vissla, vattnet skvalpade mot båten och morfar släppte årorna. Vi åt vår frukost under tystnad, han och jag.

Morfar bar på något väldigt tungt den sommaren fick jag veta senare, och kanske satt han och tänkte på hur han skulle välja sina ord. Kanske satt han och väntade på ett tillfälle att förmedla den smärta han så skickligt dolde, men jag märkte inget då. Somrarna skulle fortsätta som de alltid gjort och jag skulle cirkulera i omloppsbana kring den sol som var morfar och mormor för alltid.

När kaffet var uppdrucket började morfar gräva i korgen. Han plockade upp det föremål jag sett honom gömma tidigare. Någon sorts förpackning. Jag försökte läsa på den.
M-A-R-A-B-O-U bokstaverade jag tyst. Vilket konstigt ord. Det andra ordet kände jag ju igen, M-J-Ö-L-K. Mjölk. Mjölk tyckte jag om. Var det mjölk i förpackningen? Och sen ett till konstigt ord, C-H-O-K-L-A-D. Morfar rev sönder den vackra förpackningen, men med käckhet och elegans förstås. Därinne skymtade jag något brunt.
-Vad är choklad, morfar? frågade jag.
-Det ska du snart bli varse om, pojken min, sa morfar och stoppade in en bit av det bruna i munnen. Han log och smackade. Sträck fram handen, sa han. Morfar plockade fram sin fällkniv och skar loss en bit som han sedan la i min handflata. Jag undersökte den noggrant med blicken. Tänk om det var som kaffe i fast form, hur skulle jag kunna äta den när morfar såg på? Jag ville inte kräkas inför honom. Inte inför morfar.
-Är det gott? undrade jag osäkert. Morfar slängde i sig en bit till av det bruna som svar.
-Smaka.
Jag blundade och stoppade in biten i munnen, "det får smaka hur jävla illa som helst, nu gäller det att bevisa att jag minsann inte är någon fjant" tänkte jag. Smaken spred sig snabbt utmed tungan likt elektricitet, jag fick en stöt. Och det var alldeles underbart.

Det var väl inte så farligt, eller hur? sa morfar. Ta dig en bit till.

Jag lärde mig något den dagen, och jag tänker ofta på morfar när det gäller att våga ta beslut, att fatta initiativ och vidga sina vyer, att våga ta fallet, för kanske faller man rakt in i paradiset.

/Doc choc

Choklad, Var?

Detta är en kort resumé av föreläsningen som sammanfattar min avhandling, baserad på egenexperiment jag utförde under åren 94 – 99: ”Choklad 24/7, hell or heaven?”

Där choklad passar utmärkt:

1. I alla länder(ifrån föreläsningen ”Den stora Mozartkulan vi kallar vår jord”).
2. I bilen.
3. På semester.
4. I telefonkö.
5. På bio.

6. Framför TV-apparaten.
7. I sällskap.
8. I ensamhet.
9. Under stress.
10. I hissen.

11. Gift.
12. Skiljd.
13. På promenad.
14. Under diskussion.
15. Med en bok.

16. På häktet.
17. På zoo.
18. På släktträff.
19. Vid datorn.
20. Begravning.

21. Hemma hos Roger.
22. På jobbet.
23. På toaletten
24. Glädje

25. Sorg (denna och nr.24 kommer ifrån föreläsningen ”Choklad på såret”)

Där choklad passar sämre:

1. Jobbintervju

2. Onani

Nonstop action

Som ni ser här så har jag, Professor Choco, startat min första blogg. Jag har tidigare undvikit att föra dialog på internet då jag funnit det ett otillfredsställande och vidrigt sätt att överföra budskap på. Just denna bloggosfär har jag haft extra svårt för: ONEWAY COMUNICATION är den skostorlek som klämmer mina fötter. Jag föredrar att föra min forskning vidare genom föreläsningar. I dessa kunskapens salar så kan jag nå ut till åhörarna och åhörarna kan nå tillbaks till mig och kanske få chansen att fråga mig de mest elementära frågorna om choklad så som: ”Men du professor choco, vad är egentligen skillnaden mellan en japp och mars?”. Jag har likt askungens systrar tagit på mig det trånga skodonet, min nagel är blå, min mun må vara torr men jag har kommit till insikt att detta måste genomföras.

Gåtor, lika mystiska som 99 % mörkchoklad, kan inte endast delas med det bildade folket på Wiens kungliga Universitet. Hur kan jag låta en hel värld vandra ”blinda” ovetandes om ”kakaons hemligheter”? Nej istället slår mig för magen, och med en vildes brinnande blick i mina ögon vrålar jag: Ta ett stort bett, jag är allt redo!

Exempel på det som kommer att diskuteras på min blogg och exempel på andra sorters texter som läsaren kan komma att stöta på på min blogg.

1. Vitchoklad
2. Min uppväxt
3. Astma

Mitt namn är professor Choco. Nu börjar vi.