Stilla natt.

Det skymmer runt tretiden numera. Jag smög ut från universitetet med ett paket chokladcigg. Där stod min kollega Eivarsson, professor i religionsfilosofi, och blossade. Jag frågade om jag fick låna eld, så stod jag där och kisade in i skymningen, medan chokladen smälte het och stickande över min högerhand. "Nu är det jul igen" sa jag kärvt och slängde med luggen. "Jepp", svarade Eivarsson och fimpade cigaretten. Så stod han bara och tittade på mig, som om han inte visste vad han skulle säga. "Sköt om dig i Jul" sa han till slut och klappade mig på axeln. "Ja detsamma, detsamma". Han gick nedför trapporna och bort till parkeringsplatsen, såg ut att frysa i sin tunna rock.
Jag såg fram emot julen, aladdinaskarna och glöggen. Om det bara inte hade varit för ensamheten. Ensamheten som äter upp all min choklad alldeles för snabbt, ensamheten som förstör stämningen med sina elaka kommentarer, ensamheten som sitter och suckar och plockar fram de gamla fotoalbumen. Fy faan vad jag är trött på honom.
Men vad gör väl det, chokladen är min vän.
Ja, chokladen är min vän. Chokladen säger till på skarpen när ensamheten är ohövlig. Chokladen ropar när kalle anka börjar och chokladen ser till att ensamheten inte dricker för mycket glögg och somnar ifrån brinnande juleljus. Ja vi har ett jävla triangeldrama.

Choklad som rekomenderas i Jul:
*Julgodis som man gör själv. Man bestämmer själv hur mycket marsipan varje pralin innehåller och ditt hem sveps in i julbakets varma täcke.
*Aladdinasken är ett must! Roliga praliner i varierande smaker, ett alternativ för den som gillar lite ljusare choklad är Paradisasken. Köp ett helt gäng!

Jul, jul strålande jul, sänk dina vita vingar.

/Tomten Choco

Listen up!

Skolkade från en föreläsning förra veckan och satt hemma och spelade in en av mina låtar , jag sjöng väldigt nära mikrofonen, men det låter nog mest rock n roll.
Skönt att bara stänga in sig med lite choklad och skapa.
"Du gör mig glad" heter den. Lyrics finns i ett föregående inlägg.



Hoppas ni gillar den.

/Proffset

endast tomten är vaken

Snön är borta, lagom till bjällerklang jävla advent. Jaja, jag vet en sak som inte smälter bort och det är chokladen i min chokladkalender, för den står i kylen. Lagom tempererad, redo att äta de tidiga adventmorgnar då jag halvblind av blocksockerfall stapplat nerför trappan. Medan chokladen formad till en tomte eller en snögubbe eller en minijulgran smälter i min mun framträder världen ur den suddiga sepiafärgade omgivningen som alltid gör sig påmind när en "chokladpaus" varat för länge. Som skalmans "mat och sovklocka", som jag personligen alltid sett som en pedagogisk kommentar till behovet av något gott några gånger per dag, för att inte sjunka alltför djupt i livets djävlighet.
Jag sväljer chokladen och klumpen i halsen. Godmorgon.

en trubadur har vaknat ur sin lur

Jag vandrar nedför gatan, se upp här kommer jag
jag smaskar på en center, en sån underbar dag
bredvid mig vid min sida går ensamheten än
men vad bryr väl jag mig om det, chokladen är min vän

Choco-chocolad, hey hey, du gör mig glad (upprepas två gånger)

In på ett kafé, vilka sitter där
jo många vackra töser, jag håller dem kär
men min kärlek den är hemlig, inlåst i ett skrin
här kommer ju min tårta, jag tackar med ett flin

Choco-chocolad, hey hey, du gör mig glad (upprepas två gånger)

Jobba ja det bör man, inte sant? JOVISST!
Jag är profesor i ett ämne som jag inte finner trist
där står jag blank om pannan och predikar väl
om det bruna guldet, som besatt min själ

Choco-chocolad, hey hey, du gör mig glad (fortsätter tills låten fadar bort)

/Skalden Choco

Kanadayes

Sitter och knaprar på en toblerone och ser på that 70´s show(övers. ungefär Den där 70-talsserien) på tv, rätt kul. Rekomenderas som estetisk förhöjare till en chokladbit någon gång. Men det kanske blir tråkigt i längden. Jaja, idag såg jag kanadagäss flyga söderut. Önskar jag fick följa med, över ängar, bergstoppar och hav med mina syskon. kvack kvack kvack skulle jag sjunga, och jag skulle inte behöva ha varma kläder på mig, bara flyga och känna svala smekningar mot min mage. Vi skulle stanna någon gång vid en bergstopp kanske, eller vid ett vattendrag, och jag skulle bjuda alla mina syskon på varm choklad ur en gullig liten termos jag haft med mig i ett snöre kring halsen.
Sen skulle vi fortsätta vår färd över molnen.

/Kanadagåsen

Take me to the candyshop

Idag besökte jag ett konditori där jag beställde 4 olika sorters chokladtårta. Jag satt där länge, vinterskymningen skimrade i violett och gatlyktorna tändes, människor kom och dem gick, men jag satt kvar. Jag åt mina 4 bakelser mycket noggrant, lät tungan registrera smaken från varenda tugga, ty ni vet väl, att ingen tugga är den andra lik. En ung mörkhårig kvinna beställde samma kaka, dvs. nr 3, som jag hade på mitt bord. Hon satt och åt den i andra sidan av rummet och jag såg på henne, när hon njöt, jag synkroniserade vårt ätande, minsta tugga. Fick hon grädde i mungipan fick jag också det, och vi slickade undan den samtidigt. Så möttes våra blickar, och jag höjde min kakförsedda sked mot henne, "skål" så stoppade jag den i munnen och blundade. Hon log blygt mot mig och jag skrattade till, smuttade på mitt glas med mjölk och såg ut genom fönstret, på de skuggor som gled omkring i mörkret. Ni vet inte vad det handlar om, ni är lurade.

/loco for choco

sitter och smackar på en anton berg. det snöade idag, det var ju kul. nu ska jag lägga mig, ajöken.

/proffset

sunday morning

Ok, vaknar klockan ett?
Gårdagens chokladorgie gick överstyr, känner mig utmattad. Hursomhelst vet jag nu att chokladen fortfarande är min vän, fast han varit lite taskig på senaste tiden. Nu ska jag ta mig ett glas o´boy och sätta igång med arbetet. Mina elever blir så besvikna på mig om jag inte har något " nytt material" på föreläsningen imorgon. Stod just på balkongen och andades in den friska höstluften. O´boy vad det är härligt att leva!

/Professor C

Middag med Tommy

Jag kliver in på mitt kontor, torkar svetten ur pannan med en näsduk och tar ett djupt andetag. Jag drar ned persiennerna, vill inte se den grå jävla dimman som försöker ta sig in genom fönstret. Ut med skrivbordslådan, fram med m-kulorna, fyll munnen, tugga.

Jag sluter mina ögon, och tar mig med fantasins hjälp till en sommarkväll, någon gång i augusti kanske, sensommar med svarta, varma nätter.

Det ringer på dörren. ”Kom in” ropar jag från köket där jag står och jobbar med en chokladgryta. Jag river ned lite mintkrokant i den bruna smeten.

Tommy kliver in och slänger av sig jackan lite lekfullt. ”Det luktar gott” säger han med sin fylliga stämma medan han går in i köket. Jag skrattar till, känner mig lite osäker. ”Du har inte smakat på den än” säger jag. ”Ta dig en bira, det står ett gäng pripps blå i kylen”. Tommy skrattar till, fattar vinken och säger ”kul” medan han elegant öppnar kylskåpsdörren.

”Och minnet av dig då….” börjar jag och Tommy skrattar sitt egendomliga frustande skratt.

Jag slänger i några smarties i grytan och plockar fram ett grytunderlägg. ”Såja, må det smaka” säger jag och serverar. Tommy ler lite snett där han står vid kylen, plockar fram två öl och slänger en till mig, ”Skål”. Vi höjer högtydligt våra öl och tar varsin rejäl klunk. Tommy väser efter klunken och drar handen över munnen, jag önskar att han inte gjorde så. ”Då hugger vi in då” säger jag och tar av mig förklädet. Tommy kavlar upp sina ärmar, ”jag ska bara gå och tvätta händerna” säger han. Han går iväg och jag ser ned på mina händer, naglarna är skitiga, skitiga av choklad, snabbt spolar jag bort det vid diskhon och så sätter jag mig vid bordet.

Tommy för skeden mot munnen och jag väntar på hans reaktion, spänd av förväntan. Han smackar med munnen och ler, ”Fan, det här är ju en jävla efterrätt”, säger han. Jag ser ned på min tallrik, där bitar av daim, japp, och kolasås ligger i en enda röra över riset. Det är inte så estetiskt tilltalande som maträtten med kyckling och sparris som jag såg i DN häromdagen och funderade på, men det här är ju MIN gryta, som jag ju ville bjuda honom på. Det ser nästan lite äckligt ut. Jag tittar upp från tallriken där Tommy sitter och ler. ”Du är en riktig bohem du”, säger han, varmt, och tar sig en sked till. ”Vänder upp och ned på allt”. Mitt hjärta hoppar till och jag känner mig glad igen.

Så börjar vi prata om våra respektive veckor, Tommy pratar om sina kreativa projekt, och jag lyssnar intresserat, kommer med lustiga kommentarer och ger goda råd. ”Din vecka då?”, undrar Tommy och sveper ölen. Jag berättar om mina föreläsningar i choklad, om mina elever och uppsatserna, om artikeln till Gourmet Magazine. Tommy höjer på ögonbrynen, ”inte illa pinkat” säger han och stryker luggen ur ansiktet. ”Nej, jag är rätt nöjd”, säger jag. Så blir det tyst, Tommy harklar sig, tar en låtsasklunk på ölen som tagit slut. Sen tittar han på mig med sina isblå ögon och jag möter hans blick i några sekunder, tar emot budskapet som säger ungefär:

”jag trivs här, två män och en god middag, mer behövs inte, inget överflödigt prat, bara en sund, avslappnad gemenskap”.

Vi går och sätter oss i soffan i vardagsrummet, med två nya öl, gröna löv färgas orangea av skymningen utanför mitt fönster. Jag ser på Tommy, och han stirrar på min mage. Jag känner mig lite obekväm. ”Mina ögon är här uppe, Tommy” säger jag och knäpper med fingrarna. Tommy ler lite snett, ”jag vet, jag bara undrar…alltså…”. Flera sekunder går och det ända som hörs är vindens rasslande i träden utanför fönstret och klockan som tickar i köket.

”Får man trumma?”

Jag drar upp pullovern och knäpper upp nedersta skjortknappen. ”Go ahead” säger jag. Och Tommy för sina varma, stora händer mot min mage, och börjar trumma, han sätter igång en jävligt sjyst afrikansk takt. Ett dovt, långsamt trummande som accelererar. Jag improviserar med min låtsasafrikanska ”bak matumba babossa” sjunger jag. ”Jakoto maboso zimbabwe”. Tommy skrattar så huvudet faller bakåt, och börjar humma. Trumtakten accelererar, blir allt hetsigare och det börjar göra ont, sluta sluta! Så faller trumtakten över i en mer poppig takt, tänk tidiga beatles, och…

Någon knackar på dörren till mitt kontor, jag drar ned skjortan, slutar klappa mig själv på magen, vad fan håller jag på med…

”Ja kom in”.

Det är städerskan, Jansson heter hon. En ung, kort kvinna med håret uppsatt i en knut på huvudet.

”Jag skulle vilja städa här”, säger hon och plockar fram moppen. Jag tittar på klockan, den är snart sju. ”Jomen självfallet” säger jag och börjar samla ihop mina papper som ligger utspridda över bordet, de försenade böckerna om chokladens historia och de trasiga kulspetspennorna. Hon tittar trött på mig. När jag packat ned allt i min portfölj säger jag ”det är så svårt att veta vad klockan är när det är så mörkt ute”. Hon nickar instämmande, det bränner lite på magen. ”så du gillar Beatles”, säger hon med ett leende. ”Jo, de är rätt tighta”, säger jag och släcker lampan, ”oj förlåt, du ska ju städa”. När jag tänder igen står hon och pekar på en mini-poster från OKEJ 1991 jag satt upp bredvid fönstret. Mannen på bilden ler mot oss. ”Jag trodde du mest var förtjust i sånt där”, säger fröken Jansson.

”Nej”, säger jag, ”nej inte längre”. Jag rycker ned planschen och stoppar den innanför rocken.

Utanför, medan byggnaden försvinner i dimman bakom mig, lämnar jag honom i en vattenpöl. ”Han är såklart en skitstövel som alla andra, det måste han vara”. Jag slänger i mig de sista m-kulorna och hoppar på bussen. ”men det är klart han får komma på besök igen".

/Professor Choco.

Camilla

Skulle kunna vara namnet på en fruktig choklad. Mättande. Skör. Inte ännu en till mjölkchoklad i den bruna myr som bara fylls på i oändligheten. När du kommer är det stopp i maskineriet, alla kommer stanna i en sorts minuts uppenbarelse. Männen ska ta av sig sina kepor för att torka svetten ur sina sotiga pannor när de för bara en endaste sekund känner det totala lugnet, en för länge sedan bortglömd barndomskamrat.

Du kommer stå i din vackra blomsterklänning med en sorts iver i kroppen som tar uttryck i ett sprucket leende. En iver vi män tidigare aldrig upplevt. Det ska vara ljust.

En kram. Förlåt. För vad? Ingen vet. Du vet. Men vi vet inte. Inte heller kommer vi att någonsin förstå det vi har gjort mot dig och vad vi gjort mot oss själva.

Yin och Yang.

Jag är så trött på allt socker! Socker, socker, socker, socker, socker, socker, socker, socker!!! Som om Det skulle kunna väga upp ett par tunga läppar. Inte brunt, rött! Dom ska ju vara röda, det är ju så de ska se ut! Inte strävt, mjukt ska det vara!

De ska inte vara sötaspännandeuppdeladeinslagnamustigasmörigakantiga!

De ska inte ens vara goda! De behöver inte ens vara goda. Bara de är mina.

Det ska vara tyst


och lugnt


Du ska heta Camilla.

Marabou lurar i mig nyttigheter!

Professor choco och hans stora fingrar som bara slår och slår på tangenterna, aldrig känns det som att han sagt för mycket och visste ni det här och det där om honom. Om hans passioner, om hans plågor. Jag antar att det är det en blogg går ut på. Jag vet heller inte hur man tar bort inlägg, så "let it be" som John Lennon sa en gång.
Nog om mig för idag, nu recenserar vi choklad, va? Här är en recension från min senaste föreläsning i chokladkritik.

Marabou mjölkchoklad: Frukt & mandel.

Utseende:
Förpackningen är snygg, nyanser av rosa som för tankarna till en rosenträdgård i början av juni. Men nog om utseende, ni ska ju inte tro att jag är ytlig!

Smak:
Först den söta smaken, men med den mörka mantel av kakao som vi vant oss vid. Och när smaken ebbar bort, då är det ju dags att tugga, och oh, ljuvligare tuggmotstånd får man ju leta efter. Russin, nötter och små fruktbitar. Min tunga registrerar flitigt alla intryck och det är ju nästan så man känner sig lite utmattad efteråt. Uppfriskande!

Plus:

+Vitaminer, jag är ju inte särskilt förtjust i frukt, så det känns bra att man får i sig lite c-vitamin.

+Fibrer, jag är ju inte särskilt förtjust i mörkt bröd och grönsaker, så det känns bra att man får i sig lite fibrer.

Minus:

- En favorit, mycket populär och kan ibland vara svår att få tag i, om man ger sig ut för sent på fredagskvällen. Mitt råd, köp din choklad redan onsdag-torsdag, så du har dina ex. Först till kvarn!

Sammanfattning:

Som om en trollkarl riktat sin trollstav mot en chokladbit, och sagt: "Mumsus Fillibabbus". Den godaste chokladen jag prövat den här månaden. Bring it on, marabou! Härnäst kanske en chokladkaka med tropiska frukter? Banan-ananas? Wink-wink, stora hundögon. Snäälla?

Jag tackar för mig och önskar er alla en trevlig lördagskväll fylld av skoj och berikande upplevelser.

/Doc choc

varm choklad

Jag låg i den kalla snön och såg mörka tallar blåsa av och an framför en grå himmel, skiftande i grönt från stadens ljus.
Morsan hade väntat på mig efter skolan med beskedet om morfar. Jag tog nyheten ganska lugnt, det hade ju varit väntat. Jag och morsan åt vår middag under tystnad och när vi hade plockat undan disken försvann hon någonstans, så jag tog fram o´boy-paketet, gjorde en kanna varm choklad som jag hällde upp i en termos.
Sedan tog jag på mig mina ytterkläder, knöt halsduken och plockade upp mitt tefat. Jag älskade att åka tefat, det var som pulka men så mycket mer oberäkneligt.

"Det är som livet" hade min mamma sagt en gång när hon hämtade mig vid pulkapacken.

"Man rusar nedför backen, fort, det kittlar i magen och man ropar exalterat, se upp, här kommer jag. Men när man tror sig veta var man är på väg vänder sig tefatet om och man far i ovisshet, plötsligt slår man sig mot något gupp och när man är längst ned i backen är det mörkt och alla vännerna har gått hem". Hon skrattade till och strök mig över håret, "vad vill du ha till middag?"

Då förstod jag inte vad hon menade, men jag har tänkt mycket på det där på senare tid, under sena kvällar på kontoret, med en påse m-nötter och en uppsats om choklad-boomen i östterrike på 1820-talet att ta itu med. Mitt tefat hade verkligen vänt sig om, någonstans i backen.

Med tefatet studsande mot mitt högra ben lunkade jag fram i decembermörkret. Men jag ville inte åka nedför någon backe, jag ville sätta mig någonstans ifred och tänka på skymningsljus över en äng glittrande av dagg, på fåglarnas yrvakna sång. På att guppa fram över en sjö medan morfar rodde ekan just ingenstans. Jag försökte gråta, men det gick inte. Uppför pulkabacken, förbi bänkpartiet och kiosken där de äldre barnen brukade stå och skrika i skymningen, och så in mot skogen. Det gula tefatet lade jag ifrån mig i ett dike, och så vandrade jag in i mörkret, lät de vildvuxna grenarna omsluta mig.

Därinne var det inte så mörkt, snön lyste upp de snötäckta tallarna. Det var väldigt tyst, det enda som hördes var ljudet från bilar på motorvägen inte långt därifrån. Ett tryggt ljud, som sorlet på en fest. Jag vandrade in i en glänta, där snön var orörd och bara en liten fågels fotspår syntes. Där lade jag mig på bädden och såg upp mot himlen och de mörka tallarnas dans i vinden. Den varma termosen med choklad höll jag mot kinden ett tag, jag började vissla på en melodi.

Vad är choklad morfar?
Det ska du snart bli varse om, pojken min.

Jag skruvade upp locket på termosen, hällde det varma innehållet över benen, och först då kom tårarna.

/Professorn

En kvinnas man

Ingen sommar utan Håkan Hellström har jag hört en del säga,
Ingen höst utan Tommy Nilsson säger jag då.



En mustig chokladpudding som man aldrig tröttnar på.

/Choco

Chokladhyllan

Slutdestinationen, där borta, nästan framme vid kassan, står chokladhyllan.
Ett färgsprakande fyrverkeri av design, käcka slogans, och läckra teckningar av smält chokladkola. Jag höjer min hand och blundar, vet precis var den kommer landa, och mycket riktigt, plötsligt står jag där med handen vilande på ett paket toffifeé. Varje fredagskväll börjar likadant. "Upptäck det skojiga med toffifeé" står det på paketet. Här finns inget att upptäcka, kära du, jag upptäckte det skojiga för åratal sedan. Nej toffifeé börjar kännas tråkigt, en billig, enkel smak, söt som för att dölja något. Jag suckar och vänder mig om, sluter mina ögon. Radion spelar Tommy Nilsson och jag känner kylan från glassdisken mot mitt varma ansikte. Där står en kvinna och läser på ett glasspakets innehållsförteckning. En klassisk "mamma", trött efter en dag på jobbet, väljer inte godis åt sig själv utan till de otacksamma barnen. Hon är i sina bästa år, en riktigt stilig kvinna faktiskt. Jag går fram till disken, låter min hand glida över hennes rygg, försiktigt men bestämt. "ursäkta mig", säger jag och låtsas vara intresserad av vaniljglassen där nere. Hon ursäktar sig och kliver åt sidan.

"Det är lugnt" svarar jag och sträcker ned mina händer i vinterkylan, plockar upp ett glasspaket med vulgär design, en snögubbe som äter sig själv med en sked, sjukt.

"Kan den här vara något" säger jag sedan för mig själv, lite för högt.

"Ja mina barn trycker i sig den på några sekunder", säger hon tyst. Jag vänder mig mot henne, spelar överraskad. "Jaså?".

"Du kanske inte frågade mig?" suckar hon och ställer glasspaketet på frysdisken. Hon har gröna ögon.

"Nejmen, jag kan behöva vägledning i detta dilemma, glass är en väldigt viktig fråga för mig" ljuger jag. Och så är samtalet igång. Hon pratar om sin familj och jag lyssnar. Ja, alla älskar dem glass. Senast det begav sig fick lille sladdisen en "brain freeze", och låg och skrek på köksgolvet, och jag skrattar, "Det händer mig hela tiden, nu när du säger det vill jag inte ha någon glass" Jag lassar skämtsamt paketet ner i kylan med en duns. "Jag vet inte hur många fler brain freezes jag kommer överleva".
Hon skrattar, lite desperat nästan, jag börjar undra om det är en olycklig kvinna jag har att göra med. Hon ska hursomhelst hjälpa mig välja kvällens choklad. Jag behöver hennes förvisso vackra, men ovana blick.

"Gillar damen choklad?" frågar jag och nickar bort mot chokladhyllan.

"Ja nog gör jag det alltid, syns det inte?" ett osäkert leende och ett guldläge för mig.

"Nej inte alls" svarar jag, och tillsammans går vi under det kalla lysrörsljuset mot chokladhyllan.

”Kexchoklad?” undrar hon.

”Frasar för mycket, lämpar sig inte för att titta på film.

”Åhå vilken film?” säger hon intresserat, och nu måste jag hitta på något, för som bekant är det bara 2 filmer jag brukar se. ”Chokladfabriken” och ”Chocolat”, och så ”Forrest Gump” ibland. Jag vill verka mer intressant än så.

”Dörren” säger jag.

”Åhå, den har jag inte sett, vad handlar den om?”.

”Nej, den är fransk. Det är en man, som hittar en dörr, och när han går igenom den hamnar han i en värld helt och hållet uppbyggd av choklad. Det blir som hans semesterort, och under flera år går han dit när han vill komma bort. Men så en dag har han ätit upp sitt paradis, och dörren leder bara till ett stort mörker, han fortsätter besöka platsen men vet inte varför. Det finns en amerikansk version som heter ”lost paradise”, men den är inte lika bra”. Hon tittar intresserat på mig medan jag pratar, och jag är ganska nöjd med mitt påhitt, det verkar som en bra film, synd att den inte har gjorts.

”Den verkar bra, en film för oss chokladfantaster” säger hon och ler. ”Kinapuffar?”

-”Kanske det, förvisso en mycket god choklad, men titta på förpackningen, designen, rasistisk choklad?" Jag skakar på huvudet. "Nej tack”

”Så finns det ju alltid maraboukakorna, ämnade för familjer men de slinker ned alltför snabbt”.

”Ja sannerligen”, skrattar jag och klappar mig på magen. ”och jag har en mycket liten familj!”.

Hon skrattar till, men i hennes blick ser jag en gnista av medömkan. Hon stryker mig över armen och tittar upp på en mörkbrun påse.

”Ta du en påse med Riesen. Min personliga favorit”.

”Ja, jag tror det får bli den. Kampen mellan sött och bittert” säger jag och höjer ett pekfinger. ”En ädel strid där alla vinner”. Hon ler, men jag förstår att den tunna tråd vi balanserat på har brustit.

”Precis, du, jag måste gå nu. Men det var kul att träffa dig, du verkar bekant på något vis”.

”Ja, tack detsamma” säger jag och vänder mig mot chokladen igen. ”Vi kanske ses igen”.
Hon vinkar till och går iväg mot kassan. Dumlepåsen framför mig reflekterar hennes silhuett över det starkt upplysta golvet.

Väl hemma har jag svårt att uppskatta oompa loompernas dans, jag stänger av tvn ungefär kring den annars så lustiga episoden med det blå tuggummit, och lägger mig på rygg. Den tyska, mörka chokladen smälter i min mun och uppe i taket lyser hennes gröna ögon mot mig. Det värker välbekant i magen och sommaren 1981 blommar upp för mitt inre. Jag går ut på balkongen, vinden river den mörkblå natthimlen och nere på gatan sjunger en alkoholiserad gammal man om brutna löften.

/Professor Choco

Mayan secret

Va,känna chokladsmak hela tiden?

Ja, drick ingen vätska på en hel dag så du blir alldeles uttorkad,

-Ska du ha en kopp kaffe professorn?
-Nej tack.

-Professorn ser trött ut och smackar med munnen, vill du ha ett glas vatten?
-Nej tack.

osv.

Sen på kvällen gör du en stor kanna varm choklad och dricker allt på en gång. Du går och urinerar, renar kroppen, och gör en till stor kanna choklad. Gör det här varje dag och till slut inbillar du dig att du tom. svettas choklad!

/din alldeles egna proffe

Jag visar dig mitt andra ansikte

Bort från allt,

det är så kallt,

i fickan har jag en bit choklad, det är den som håller mig glad.

Jag mumlar frasen om och om igen, den säger så mycket om mig just nu, där jag sitter på en parkbänk medan vinden viner mellan träden. Jag har ju alltid varit något av en romantiker, jag uppskattar poesi och ibland tar jag poesin till vardagen. Gourmet today har bett mig skriva en artikel om maya-indianernas dyrkan av kakaobönan, och ändå sitter jag här och fryser, flera kilometer från min dator. Jag har en sjal knuten kring halsen och mitt huvud känns klart. Jag skrattar för mig själv. Ja jävlar. En kvinna kommer gående, hon har en grön kappa på sig och jag tycker mig känna igen henne. Hon pratar högt för sig själv, hon är sinnessjuk, nej, hon pratar wireless i sin mobiltelefon. Hon går mumlande bort genom parken, mot våt asfalt som jag hör klafsa, klafsa.

Klafsa klafsa framåt marsch,

jag är din chokladsoldat, mina stövlar, dem smälter bort.

Hon får aldrig höra dikten jag skickar henne i det ögonblick hon vandrar ut ur mitt synfält.

Sedan kommer ett gäng tonåringar, rastlösa varelser som skriker och hojtar, vem skämtar högst vem ses av alla?

Dem pekar på mig och skrattar, jag skrattar och pekar på dem. Vi har uppfunnit en hälsningsfras och båda parterna och ingen förnedras.

Ska vi lyssna på beatles, nej dem är beat-less,

vet du inte att takten har tappats bort och livet är för kort.

Daimen har nästan smält i min rockficka när jag plockar upp den.

Daim daim, du är min dam, min älskarinna,

du är dubbel, som jag,

och vet du,

att jag bara älskar dig när du dör.

Ett roligt typsnitt, blått mot rött, bra resonansfärger. Och så snaaap! En chokladbit som bryts av på mitten så man ser knäcket flyga mot en. Och så den trygga innehållsförteckningen, man ska ju veta vad man proppar i sig. Rekommenderas till två personer, står det. Jag hör kajorna skrika över mig.

Ett smutsigt moln, en äcklig, osund gemenskap.

Vi beger oss mot skyn med avsky.

Jag stoppar chokladen i munnen. Båda bitarna, en efter en. Det granna papperet låter jag blåsa iväg med höstlöven. Professor Choco delar inte sin dubbel-daim med någon.

/Er pralin

Myter, legender, likt hål i mina tänder.

Jag måste skratta föraktfullt när jag tänker på att min respekterade doktor med alla sina diplom, faktiskt tror på den här barnsliga skrönan. Ånej, se upp, åldersdiabetesen kommer och tar dig!

/Proffe

En eftermiddag i mitt liv.

Jag sätter punkt med kritan och bevittnar min strålande ekvation om choklad i tid och otid som ni kanske sett här i bloggen tidigare. Jag torkar svetten ur pannan och plockar fram en center ur kavajfickan. Den smälter på tungan och släpper fram sitt syskon kolan. De vandrar båda nedför min strupe, ner i mitt mörker, jag sväljer. Ett djupt andetag. Så vänder jag mig om.

"Några frågor?" Jag ler och höjer ena ögonbrynet, uppmuntrande, eggande.
Händer sticker upp likt träd i en skog. Jag står och tittar på skogen ett tag, sedan väljer jag ut ett av träden, pekar med min stav. "Ja, mannen i ljusblå pullover."
Han harklar sig och frågar: "O´boy, räknas det som choklad?"
Jag ler, säger: "låt mig besvara din fråga med några andra frågor"
Han nickar förstående.
"Är det brunt?"
"Ja".
"Har det chokladens söta men ändå rika och komplicerade smaksammansättning?"
"Jo, det har det", låter han mig veta
"Då återstår bara en fråga, kära elev", säger jag och vänder mig från klassen, jag drar ut på det hela, " smakar det gott?"
Ett rungande "Ja".
Jag snurrar runt och pekar på honom med ena fingret, likt en rockstjärna. Klassen väntar i andakt. "Då är det choklad". Alla skrattar, och mannen i blå pullover ser sig omkring och ler, känner sig dum.

"Några fler frågor?" Alla räcker genast upp handen. Jag väljer och vrakar ett tag, skådar ut över denna chokladask, jag väljer den sötaste pralinen. Cecilia som sitter längst fram, i en åtsittande jumper. "Cecilia" säger jag.
"Jo professorn, jag undrar vad som är mest klassiskt, om man ska bjuda en vän eller så, ren mjölkchoklad, choklad med krokant, eller mörk choklad?"
Jag skrattar till, "men lilla Cecilia, dem är ju alla mina favoriter”. Hon ser sårad ut, så jag fortsätter, ”men ta du mörk choklad, det är den största utmaningen för gommen, vad chokladelitisten skulle välja”. Jag ser teatraliskt stroppig ut, och med näsan i vädret låtsas jag äta choklad, och säger ” daaarling, det här smakar utsööökt”. Återigen studsar skratten mellan väggarna och jag slår mig nöjt ned vid min kateder.

Händerna är uppe i luften igen, ibland måste man välja chokladbitar ur asken som man inte vill ha, för att vara sympatisk mot dem man delar den med, så jag väljer Tommy, som sitter längst bak, finnig och blek med ett litet bockskägg.
”Jag har tänkt på det där du sa om choklad och onani”, säger han tyst. ”Man kan ju faktiskt ta ett tobleronerrör, och ta ut foliepappret, låta den ligga och smälta nånstans ett tag, och sedan försiktigt öppna förpackningen… och sen WAM BAM TUTA OCH KÖR!” Han fnittar hysteriskt, och ser sig omkring efter uppskattande blickar, men ingen tyckte det var kul, jag har dem på min sida och Tommy får fnissa ensam i den tysta lärosalen.
Jag tar av mig glasögonen och masserar tinningarna
”Tommy kanske inte tar mina föreläsningar särskilt seriöst” säger jag. Tommy tittar ner i golvet, ”fan heller, jag vill bara ha ett kårleg”, svarar han tyst, som om han inte riktigt vågar såga min kurs totalt. ”Du kanske har bättre saker för dig” säger jag och sträcker mig ned mot katedern, öppnar en skrivbordslåda. ”Ah, det kan du fatta att jag har säger han”. Jag plockar upp en toblerone ur lådan och slänger den i en vid båge över rummet, den landar i hans knä. ”Ja, ha det så roligt Tommy, ut härifrån”. Rummet bokstavligen mullrar av skratt och Tommy springer ut ur salen med väskan över axeln. Tobleronen ligger kvar och jag går fram genom salen, lattjar lite med min pekpinne, och plockar upp chokladbiten. ”Den här chokladbiten fyller hundra år i år” säger jag och håller upp den. ”Den är vacker, inte sant, en bergskedja av choklad, min dröm som grabb, min dröm än idag”. De nickar. ”Kan någon berätta för mig, vilket berg det är som finns avbildat på förpackningen?” Jag pekar på Johan, en av mina bästa elever.

”Berget Matterhorn i Schweiz, professorn!

”Bra, mycket bra” säger jag och klappar honom i ryggen, vanligtvis 3 klappar men idag 4 för att han är så duktig. Den duktigaste. Jag går upp till katedern och slänger en blick på klockan. ”Ja nu är det bara en minut kvar”, säger jag insinuerande och händerna sträcks mot taket. Jag gör ole-dole-doff med pekpinnen, lite leksamt, och väljer till slut Katarina på mittersta raden.

”Damen i orange blus" säger jag och lägger pekpinnen på katedern.

”Professorn, det kan väl inte bara finnas en sorts kakaoväxt?”
”Nej, där har du alldeles rätt i, ni har nog bekantat er med Carl von Linné vid det här laget? Kakaoträdet fick sitt latinska artnamn, Theobróma cacáo, av just honom. Theobroma är grekiska och betyder "gudaspis", och släktet theobroma innehåller uppemot 20 olika arter, så visst finns det fler än en, något som är så underbart med choklad är ju just dess mångfald. Vill jag inte ha dyra praliner kan jag ösa i mig smarties, tröttnar jag på mjölkchoklad går jag över ett tag till 70% kakaochoklad. Ni ska få en liten läxa tills nästa gång, pröva en ny chokladsmak och skriv en kort recension på max 2000 tecken. Lycka till!”

På väg ut ur byggnaden är det några som vinkar åt mig, Cecilia och hennes väninnor, jag vinkar tillbaka.

Jag missar bussen precis, och jag sätter mig på busshållplatsens mögliga träbänk. Himlen är gulgrå och kajorna skrattar åt mig. Jag ser fram emot kvällen, min varma brasa och de 200 chokladpralinerna med likör. Ikväll ska jag bli chokladfull.

/Professorn

2 citat

Sitter på mitt kontor och lyssnar på min i-pod,
jag snurrar rastlöst på hjulet och har svårt att lyssna färdigt på en låt.
2 låtar fastnade dock, kändes aktuella. En gammal låt av Morrisey och grabbarna i the smiths samt ett udtdrag från kalle och chokladfabriken(den betydligt bättre versionen från 70-talet).

Every day you must say
So, how do I feel about my life ?
Anything is hard to find
When you will not open your eyes
When will you accept yourself ?
I am sick and I am dull
And I am plain
How dearly I'd love to get carried away
Oh, but dreams have a knack of just not coming true
And time is against me now...oh
Oh, who and what to blame ?

-Morrisey

Oompa Loompa Dombadee Doo,
I´ve got a pefect puzzle for you.
Oompa Loompa, Dompadee Dee
If you are wise you´ll listen to me.
What do you get when you guzzle down sweets
eating as much as an elephant eats,
what are you at getting terribly fat,
what do yoy think will come of that?
I don´t like the look of it,
Oompa Loompa Domphadee daa
If you´re not greedy you will go far
you will live in hapiness too,
like the oompa loompa Dompadee doo

Dompadee doo...

-Ompaloomperna i Kalle och Chokladfabriken.

Nu får jag snart gå hem från jobbet och jag undrar vad kvällen har i beredskap åt mig.
När jag var mindre trodde jag att vinylskivor smakade som lakrits, haha. Mor blev ursinnig när hon hittade mig där jag satt på vardagsrumsgolvet och smackade på hennes roy orbison-skiva.
Nej nu ska jag väl släcka ned här på kontoret och bege mig hemåt, vi ses, kära bloggläsare.

/Professorn

Recension: M&M

Hej hopp,
För en månad sen gjorde jag en sån där dyr beställning direkt från fabriken, i det här fallet m&m-nötter. Fina att titta på, jag har radat upp dem framför mig på skrivbordet och det är ju en imponerande färgskala. En färgklick i höstmörkret. Färgerna är följande: grön, gul, orange, röd, brun och så blå. Jag ska nu äta dem en efter en och beskriva smaken för er.

Den gröna smakar sommar, den smälter i min mun och jag tänker på vindens sus genom träden och min lilla tama duva "Jeffrey" som hoppar omkring i fågelbadet.
Den gula smakar som barndomens vilda västern-serier. Hjältemodiga indianer och råbarkade cowboys slåss i mitt innre.
Den orangea smakar het, gassande öken, jag tänker på svettiga föreläsningar där jag ständigt måste torka mig i pannan och ursäkta mig. Jag tänker på att svettas medan herr doktor tjatar om hokus-pokus-åldersdiabetes.
Den röda smakar som en kväll i oktober för 6 år sedan då jag satt i min bil på parkeringsplatsen efter mormors begravning och regnet rann nedför vindrutan. Kärlek och saknad.
Den bruna smakar som en riktig knockout, choklad-nostalgi, att köpa godis med en skolkamrat efter skolan och häftigt debattera vad som är godast, chokladkola eller geleråttor?(chokladkola).
Den blå smakar som havet, att guppa fram i en eka och titta på en himmel som är mörkblå högst upp och ljusgrön i horisonten medan polstjärnan tänds och morfar röker pipa.
Gott, gott, den ena chokladkulan efter den andra slinker ned och efter ett tag mår man illa.

Kolla in deras hemsida om ni vill www.mms.com. Där kan man skapa sin egen M&M-karaktär.
Såhär ser min ut:
Är väl förhållandevis likt. Men om jag ju var av choklad skulle jag bara äta upp mig själv och det skulle innebära slutet för den här bloggen.

Peace
Professor Choco

Det bittra krutet i botten på kakaodurken

Man skulle kanske kunna tro att en man som jag med en så pass "okontroversiell" passion som choklad skulle kunna vandra livets stig fram utan några bittert smakande ilskemoln, men sanningen är att även(eller snarare JUST) ämnet choklad är en riktig krutdurk som kan få den lugnaste filbunken att surna till.
Jag smickar mig själv med att vilja påstå att jag är just en sådan lugn filbunke, någon skulle kanske till och med kalla mig en burk creme fraiche pga min karaktäristiska kroppsbyggnad. Men när jag stöter på en chokladelitist kan inte hundra rullande kinderägg i nerförsbacke hindra mig från att säga ett sanningens ord till personen i fråga. För det finaste med choklad är att allt bygger på tre enkla regler, eller budord om man så vill:
1. Är det brunt? Då är det choklad.
2. Smakar det gott? Då är det choklad.
3. Är det lika ljuvligt i flytande som fast form? Då är det choklad.

Den som påstår sig kunna bestämma vad som är "fin" eller "bättre" choklad, eller ser ned på dem som uppskattar "låg" eller "sämre" choklad är de värsta hycklarna som finns. För i sin högmodiga jakt efter ett erkännande som riktiga "chokladkännare", har de brutit mot andra budet och är alltså så långt ifrån en auktoritet på området man kan komma.

Jag ber om ursäkt om jag kanske verkar okontrollerad eller arg, men jag hade oturen att råka på en av dessa uppblåsta kvacksalvare idag. Jag försökte hålla mig sansad, för små bokstäver är alltid mäktigare än stora, men jag är rädd att jag brusade upp för nu minns jag inte vad som hände efter att han kallat mig saker som jag inte vill upprepa. De handlade om kroppsstorlek och choklad från Lidl och var rent ut sagt kränkande. När jag kom till sans igen hade all min nyanlända choklad från en fabriksförsäljning i München helt smält och det sved i mina ögon och jag var ensam utanför min brevlåda där dispyten först uppstått.

Vad jag försöker förmedla kan sammanfattas i en enkel regel och sanning: Choklad ska aldrig kännas, den ska bara smakas.

It´s my wife, and its my life

God förmiddag,
ibland blir jag kritiserad för att jag ägnar så mycket tid åt ett enda ämne, ja, choklad.
Du har bara choklad i tankarna du, brukar mina vänner såväl som mina elever och min mor säga till mig. Jag kan verka torr, där jag går omrking med ständiga chokladfläckar på byxorna på väg mot ännu ett seminarium i stil med "choklad och kex-njutbart eller förkastligt? Där går professor choco, säger nog folk, han är trevlig men förfärligt inställd på ett enda ämne. Ja, somliga kanske skulle kalla mig en "nörd". Vi lever i ett samhälle där alltfler blir utnämnda till nördar, just för att vårt samhälle är byggt på det sättet så att nördarna segrar. Ingen kan vara bäst på allt, ingen kan veta allt, man måste specialisera sig på ett ämne. Och jag anser ju, att jag efter år, decennier av studier i ämnet, uppnåt något sorts allvetande om just choklad. Folk kallar mig torr, "släpp loss lite professorn", ropar kvinnliga elever efter mig i korridoren. Hån, skulle en del kalla det. Undertryckta sexuella känslor säger jag, för visst är det något mycket romantiskt och spännande över choklad? Ett klassiskt komplement till en lyckad uppvaktning. "åh, min favorit" säger bruden.
"ja, det är för att du är min neverstoppåse, som aldrig slutar lysa upp min tillvaro" säger grabben.
Jag har uppvaktat åtskilliga kvinnor genom åren, och jag har såklart, förfört dem med choklad.
Det kan vara allt från att överraska din special someone genom att köpa en alladinask på pressbyrån, till att ligga i timmar i ett badkar fyllt med smält choklad och försöka låta bli att skrika av smärta och sen se dig i spegeln "hej herr choklad, aldrig mer ensam eller hur" och sen gå hem till din special someone och plinga på och forcera dig in genom dörren och säga till din special someone, "titta det är jag, profesor choco, jag har gjort det här för din skull", och sen stå utanför hennes sovrumsdörr där hon har låst in sig och banka med dina stora chokladförsedda nävar tills du ser sirener i köksfönstret och då gömmer du dig i soprummet och sitter där hela natten och ser chokladen rinna från din kropp ner på golvet likt blod från ett skadeskjutet djur. Eller nåt, den där senaste varianten har jag aldrig försökt mig på, jag har aldrig varit särskilt djärv. Nej, skulle jag förföra någon skulle jag göra som Johnny Depp i Lasse Hallströms magnifika "Chocolat", låta kvinnor bjuda mig på choklad och sedan säga "det var gott, men det är inte min favoritchoklad", och därmed egga henne att fortsätta bjuda mig på choklad, jag kan faktiskt inte tänka mig ett ljuvligare scenario. Jag hoppas det händer mig, man vet ju aldrig vad ödet har i beredskap åt en.
Jag tänkte avsluta detta blogginlägg med ett citat från filmen Forrest Gump, där Forrest Gumps mamma säger i en numera berömd scen "Life is like a box of chocolates, you never know what you´re gonna get". Det kan man tolka hur man vill, men jag väljer att tolka det som ett positivt och livsbejakande citat, då ju choklad är min stora passion.

Plagiat?

Arg? - Nej.

Ärad? - väntat.

Recension: En bra start på dagen. God med mjölk och lite socker på toppen. Om man önskar så kan man låta flingorna stå ett tag så den välkända oboykänslan träder fram med en flytande mjölkchokladskonsistensen.

Det hade varit uppskattat om Quaker frågat mig först om en mer uppdaterad bild av mig innan de använde bilden uppe i vänstra hörnet. Det var bara tur att jag inte är den känsliga typen utan kan tillåta pinsamma bilder från sjuttitalet pryda deras produkter.

Den där dagen

Jag sitter inne på mitt kontor och tittar ut genom fönstret, vinden sprider illröda löv över den fuktiga asfalten och jag hör kajornas avlägsna sång. Oktober, ingen personlig favoritmånad precis. Min essä om chokladens framfart genom europa under 1700-talet får vänta ett tag. Jag torkar svetten i pannan och öppnar den nedersta lådan på min skrivbordshurts. Vad blir det den här gången? Nejmen, vad är nu detta? Skattkistan är nästan tom, kvar ligger endast en maraboukaka, mjölkchoklad. Ingen fest för gommen måhända, men en trevlig, trygg smak. En autentisk, svensk choklad som jag ju inte avnjutit på länge. Chokladkakan är fast i min hand, inte det minsta smält, jag drar av plasten och skådar först kakans skönhet. Ja, där har vi det lilla M:et ja. Hej på dej gamle vän. Får man lov att ge dig en liten kyss? Jag trycker mina läppar mot kakan och låter min tunga smeka mellan raderna. Mina ögon tåras och alla minnen kommer tillbaka.

Det var i slutet av Juli och jag hade spenderat ännu en sommar hos mina morföräldrar, mor behövde en semester sa hon, och jag förstod henne, det hade varit ett förjävligt år.

I gryningen låg jag och lyssnade till husets alla ljud. Alla hus har sitt eget ljud, sin egen röst. Rösten från det här huset var mild och behaglig, liksom inbjudande. Jag hörde hur det knarrade från rummet intill, det var morfar som hade vaknat, alltid vid samma tid och nu försökte han röra sig mot köket utan att väcka mormor, som var en riktig sjusovare.
Jag smög ut i köket jag också, och stod där och tittade på honom när han tyst hällde upp vatten i en kastrull, det skulle göras kaffe. Jag visste inte hur gammal morfar var, hade aldrig vågat fråga. Men han såg stark och pigg ut där han stod, rakryggad medan han försiktigt sträckte sig efter porslinet. Han vände sig om.
-Jaså, du är vaken redan, Pyret, knarrade han. Tänkte precis göra lite kaffe. Får det lov att vara en kopp?
Jag tackade ja fast jag egentligen inte gillade kaffe, det smakade för bittert, men hela sommaren hade jag ändå tagit emot en kopp av ren artighet för att sedan hälla ut kaffet i rabatten.
Morfar sträckte mig min kopp med mitt namn på, men verkade ändra sig mitt i rörelsen, och han ställde den istället på diskbänken. Morfar kunde göra sådär ibland, fatta plötsliga beslut.
-Idag dricker vi kaffe ut på sjön, sa han bestämt och jag tyckte det lät äventyrligt och spännande. Vi packade frukost i en korg, mormors hembakta bröd och ost och en termos med kaffe. Sedan gick morfar bort till skafferiet och plockade ned något från översta hyllan. Jag undrade vad det var för något, men han vek in det i en duk och la det längst ner i korgen. Det får du se, sa han med något hemlighetsfullt i rösten.
När vi smög förbi sovrummet hörde vi mormors snarkningar, morfar tittade ned på mig och blinkade med ena ögat.
-Fruntimmer får inte följa med va? sa han.
-Nej, de kan ingenting om båtar, svarade jag och log.
-Just precis, skrattade morfar och rufsade om min kalufs.

Jag gick bakom morfar över ängen. Fåglarna sjöng yrvaket från skogen.
Det luktade dagg och sommar och jag blundade för att enklare kunna registrera alla detaljer, komma ihåg den här stunden. Nere vid stranden guppade bryggan jag och morfar byggt förra sommaren, och längst ut på den flöt vår eka stilla.
-Skepp ohoj, alle man i båten! hojtade morfar och lyfte ner mig i ekan som han ju alltid skulle göra. Jag undrade om jag blivit tung sen senast men morfar var stark. I hans armar kände jag mig trygg. Medan han rodde oss ut mot mitten av sjön låg jag ned och tänkte på hur litet vårt sommarställe såg ut att vara. Det kändes så konstigt att något så litet kunde betyda så mycket för mig, rymma alla dessa minnen. Morfar gnolade på någon melodi han glömt texten på och jag försökte vissla den. Han vidgade sina ögon.
-För tusan pojk, du kan ju vissla, skrattade han så att jag såg guldtanden glimma till i ena käken.
Jag fortsatte med att vissla, vattnet skvalpade mot båten och morfar släppte årorna. Vi åt vår frukost under tystnad, han och jag.

Morfar bar på något väldigt tungt den sommaren fick jag veta senare, och kanske satt han och tänkte på hur han skulle välja sina ord. Kanske satt han och väntade på ett tillfälle att förmedla den smärta han så skickligt dolde, men jag märkte inget då. Somrarna skulle fortsätta som de alltid gjort och jag skulle cirkulera i omloppsbana kring den sol som var morfar och mormor för alltid.

När kaffet var uppdrucket började morfar gräva i korgen. Han plockade upp det föremål jag sett honom gömma tidigare. Någon sorts förpackning. Jag försökte läsa på den.
M-A-R-A-B-O-U bokstaverade jag tyst. Vilket konstigt ord. Det andra ordet kände jag ju igen, M-J-Ö-L-K. Mjölk. Mjölk tyckte jag om. Var det mjölk i förpackningen? Och sen ett till konstigt ord, C-H-O-K-L-A-D. Morfar rev sönder den vackra förpackningen, men med käckhet och elegans förstås. Därinne skymtade jag något brunt.
-Vad är choklad, morfar? frågade jag.
-Det ska du snart bli varse om, pojken min, sa morfar och stoppade in en bit av det bruna i munnen. Han log och smackade. Sträck fram handen, sa han. Morfar plockade fram sin fällkniv och skar loss en bit som han sedan la i min handflata. Jag undersökte den noggrant med blicken. Tänk om det var som kaffe i fast form, hur skulle jag kunna äta den när morfar såg på? Jag ville inte kräkas inför honom. Inte inför morfar.
-Är det gott? undrade jag osäkert. Morfar slängde i sig en bit till av det bruna som svar.
-Smaka.
Jag blundade och stoppade in biten i munnen, "det får smaka hur jävla illa som helst, nu gäller det att bevisa att jag minsann inte är någon fjant" tänkte jag. Smaken spred sig snabbt utmed tungan likt elektricitet, jag fick en stöt. Och det var alldeles underbart.

Det var väl inte så farligt, eller hur? sa morfar. Ta dig en bit till.

Jag lärde mig något den dagen, och jag tänker ofta på morfar när det gäller att våga ta beslut, att fatta initiativ och vidga sina vyer, att våga ta fallet, för kanske faller man rakt in i paradiset.

/Doc choc

Choklad, Var?

Detta är en kort resumé av föreläsningen som sammanfattar min avhandling, baserad på egenexperiment jag utförde under åren 94 – 99: ”Choklad 24/7, hell or heaven?”

Där choklad passar utmärkt:

1. I alla länder(ifrån föreläsningen ”Den stora Mozartkulan vi kallar vår jord”).
2. I bilen.
3. På semester.
4. I telefonkö.
5. På bio.

6. Framför TV-apparaten.
7. I sällskap.
8. I ensamhet.
9. Under stress.
10. I hissen.

11. Gift.
12. Skiljd.
13. På promenad.
14. Under diskussion.
15. Med en bok.

16. På häktet.
17. På zoo.
18. På släktträff.
19. Vid datorn.
20. Begravning.

21. Hemma hos Roger.
22. På jobbet.
23. På toaletten
24. Glädje

25. Sorg (denna och nr.24 kommer ifrån föreläsningen ”Choklad på såret”)

Där choklad passar sämre:

1. Jobbintervju

2. Onani

Nonstop action

Som ni ser här så har jag, Professor Choco, startat min första blogg. Jag har tidigare undvikit att föra dialog på internet då jag funnit det ett otillfredsställande och vidrigt sätt att överföra budskap på. Just denna bloggosfär har jag haft extra svårt för: ONEWAY COMUNICATION är den skostorlek som klämmer mina fötter. Jag föredrar att föra min forskning vidare genom föreläsningar. I dessa kunskapens salar så kan jag nå ut till åhörarna och åhörarna kan nå tillbaks till mig och kanske få chansen att fråga mig de mest elementära frågorna om choklad så som: ”Men du professor choco, vad är egentligen skillnaden mellan en japp och mars?”. Jag har likt askungens systrar tagit på mig det trånga skodonet, min nagel är blå, min mun må vara torr men jag har kommit till insikt att detta måste genomföras.

Gåtor, lika mystiska som 99 % mörkchoklad, kan inte endast delas med det bildade folket på Wiens kungliga Universitet. Hur kan jag låta en hel värld vandra ”blinda” ovetandes om ”kakaons hemligheter”? Nej istället slår mig för magen, och med en vildes brinnande blick i mina ögon vrålar jag: Ta ett stort bett, jag är allt redo!

Exempel på det som kommer att diskuteras på min blogg och exempel på andra sorters texter som läsaren kan komma att stöta på på min blogg.

1. Vitchoklad
2. Min uppväxt
3. Astma

Mitt namn är professor Choco. Nu börjar vi.