Camilla

Skulle kunna vara namnet på en fruktig choklad. Mättande. Skör. Inte ännu en till mjölkchoklad i den bruna myr som bara fylls på i oändligheten. När du kommer är det stopp i maskineriet, alla kommer stanna i en sorts minuts uppenbarelse. Männen ska ta av sig sina kepor för att torka svetten ur sina sotiga pannor när de för bara en endaste sekund känner det totala lugnet, en för länge sedan bortglömd barndomskamrat.

Du kommer stå i din vackra blomsterklänning med en sorts iver i kroppen som tar uttryck i ett sprucket leende. En iver vi män tidigare aldrig upplevt. Det ska vara ljust.

En kram. Förlåt. För vad? Ingen vet. Du vet. Men vi vet inte. Inte heller kommer vi att någonsin förstå det vi har gjort mot dig och vad vi gjort mot oss själva.

Yin och Yang.

Jag är så trött på allt socker! Socker, socker, socker, socker, socker, socker, socker, socker!!! Som om Det skulle kunna väga upp ett par tunga läppar. Inte brunt, rött! Dom ska ju vara röda, det är ju så de ska se ut! Inte strävt, mjukt ska det vara!

De ska inte vara sötaspännandeuppdeladeinslagnamustigasmörigakantiga!

De ska inte ens vara goda! De behöver inte ens vara goda. Bara de är mina.

Det ska vara tyst


och lugnt


Du ska heta Camilla.