Jag kliver in på mitt kontor, torkar svetten ur pannan med en näsduk och tar ett djupt andetag. Jag drar ned persiennerna, vill inte se den grå jävla dimman som försöker ta sig in genom fönstret. Ut med skrivbordslådan, fram med m-kulorna, fyll munnen, tugga.
Jag sluter mina ögon, och tar mig med fantasins hjälp till en sommarkväll, någon gång i augusti kanske, sensommar med svarta, varma nätter.
Det ringer på dörren. ”Kom in” ropar jag från köket där jag står och jobbar med en chokladgryta. Jag river ned lite mintkrokant i den bruna smeten.
Tommy kliver in och slänger av sig jackan lite lekfullt. ”Det luktar gott” säger han med sin fylliga stämma medan han går in i köket. Jag skrattar till, känner mig lite osäker. ”Du har inte smakat på den än” säger jag. ”Ta dig en bira, det står ett gäng pripps blå i kylen”. Tommy skrattar till, fattar vinken och säger ”kul” medan han elegant öppnar kylskåpsdörren.
”Och minnet av dig då….” börjar jag och Tommy skrattar sitt egendomliga frustande skratt.
Jag slänger i några smarties i grytan och plockar fram ett grytunderlägg. ”Såja, må det smaka” säger jag och serverar. Tommy ler lite snett där han står vid kylen, plockar fram två öl och slänger en till mig, ”Skål”. Vi höjer högtydligt våra öl och tar varsin rejäl klunk. Tommy väser efter klunken och drar handen över munnen, jag önskar att han inte gjorde så. ”Då hugger vi in då” säger jag och tar av mig förklädet. Tommy kavlar upp sina ärmar, ”jag ska bara gå och tvätta händerna” säger han. Han går iväg och jag ser ned på mina händer, naglarna är skitiga, skitiga av choklad, snabbt spolar jag bort det vid diskhon och så sätter jag mig vid bordet.
Tommy för skeden mot munnen och jag väntar på hans reaktion, spänd av förväntan. Han smackar med munnen och ler, ”Fan, det här är ju en jävla efterrätt”, säger han. Jag ser ned på min tallrik, där bitar av daim, japp, och kolasås ligger i en enda röra över riset. Det är inte så estetiskt tilltalande som maträtten med kyckling och sparris som jag såg i DN häromdagen och funderade på, men det här är ju MIN gryta, som jag ju ville bjuda honom på. Det ser nästan lite äckligt ut. Jag tittar upp från tallriken där Tommy sitter och ler. ”Du är en riktig bohem du”, säger han, varmt, och tar sig en sked till. ”Vänder upp och ned på allt”. Mitt hjärta hoppar till och jag känner mig glad igen.
Så börjar vi prata om våra respektive veckor, Tommy pratar om sina kreativa projekt, och jag lyssnar intresserat, kommer med lustiga kommentarer och ger goda råd. ”Din vecka då?”, undrar Tommy och sveper ölen. Jag berättar om mina föreläsningar i choklad, om mina elever och uppsatserna, om artikeln till Gourmet Magazine. Tommy höjer på ögonbrynen, ”inte illa pinkat” säger han och stryker luggen ur ansiktet. ”Nej, jag är rätt nöjd”, säger jag. Så blir det tyst, Tommy harklar sig, tar en låtsasklunk på ölen som tagit slut. Sen tittar han på mig med sina isblå ögon och jag möter hans blick i några sekunder, tar emot budskapet som säger ungefär:
”jag trivs här, två män och en god middag, mer behövs inte, inget överflödigt prat, bara en sund, avslappnad gemenskap”.
Vi går och sätter oss i soffan i vardagsrummet, med två nya öl, gröna löv färgas orangea av skymningen utanför mitt fönster. Jag ser på Tommy, och han stirrar på min mage. Jag känner mig lite obekväm. ”Mina ögon är här uppe, Tommy” säger jag och knäpper med fingrarna. Tommy ler lite snett, ”jag vet, jag bara undrar…alltså…”. Flera sekunder går och det ända som hörs är vindens rasslande i träden utanför fönstret och klockan som tickar i köket.
”Får man trumma?”
Jag drar upp pullovern och knäpper upp nedersta skjortknappen. ”Go ahead” säger jag. Och Tommy för sina varma, stora händer mot min mage, och börjar trumma, han sätter igång en jävligt sjyst afrikansk takt. Ett dovt, långsamt trummande som accelererar. Jag improviserar med min låtsasafrikanska ”bak matumba babossa” sjunger jag. ”Jakoto maboso zimbabwe”. Tommy skrattar så huvudet faller bakåt, och börjar humma. Trumtakten accelererar, blir allt hetsigare och det börjar göra ont, sluta sluta! Så faller trumtakten över i en mer poppig takt, tänk tidiga beatles, och…
Någon knackar på dörren till mitt kontor, jag drar ned skjortan, slutar klappa mig själv på magen, vad fan håller jag på med…
”Ja kom in”.
Det är städerskan, Jansson heter hon. En ung, kort kvinna med håret uppsatt i en knut på huvudet.
”Jag skulle vilja städa här”, säger hon och plockar fram moppen. Jag tittar på klockan, den är snart sju. ”Jomen självfallet” säger jag och börjar samla ihop mina papper som ligger utspridda över bordet, de försenade böckerna om chokladens historia och de trasiga kulspetspennorna. Hon tittar trött på mig. När jag packat ned allt i min portfölj säger jag ”det är så svårt att veta vad klockan är när det är så mörkt ute”. Hon nickar instämmande, det bränner lite på magen. ”så du gillar Beatles”, säger hon med ett leende. ”Jo, de är rätt tighta”, säger jag och släcker lampan, ”oj förlåt, du ska ju städa”. När jag tänder igen står hon och pekar på en mini-poster från OKEJ 1991 jag satt upp bredvid fönstret. Mannen på bilden ler mot oss. ”Jag trodde du mest var förtjust i sånt där”, säger fröken Jansson.
”Nej”, säger jag, ”nej inte längre”. Jag rycker ned planschen och stoppar den innanför rocken.
Utanför, medan byggnaden försvinner i dimman bakom mig, lämnar jag honom i en vattenpöl. ”Han är såklart en skitstövel som alla andra, det måste han vara”. Jag slänger i mig de sista m-kulorna och hoppar på bussen. ”men det är klart han får komma på besök igen".
/Professor Choco.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar