Det bittra krutet i botten på kakaodurken

Man skulle kanske kunna tro att en man som jag med en så pass "okontroversiell" passion som choklad skulle kunna vandra livets stig fram utan några bittert smakande ilskemoln, men sanningen är att även(eller snarare JUST) ämnet choklad är en riktig krutdurk som kan få den lugnaste filbunken att surna till.
Jag smickar mig själv med att vilja påstå att jag är just en sådan lugn filbunke, någon skulle kanske till och med kalla mig en burk creme fraiche pga min karaktäristiska kroppsbyggnad. Men när jag stöter på en chokladelitist kan inte hundra rullande kinderägg i nerförsbacke hindra mig från att säga ett sanningens ord till personen i fråga. För det finaste med choklad är att allt bygger på tre enkla regler, eller budord om man så vill:
1. Är det brunt? Då är det choklad.
2. Smakar det gott? Då är det choklad.
3. Är det lika ljuvligt i flytande som fast form? Då är det choklad.

Den som påstår sig kunna bestämma vad som är "fin" eller "bättre" choklad, eller ser ned på dem som uppskattar "låg" eller "sämre" choklad är de värsta hycklarna som finns. För i sin högmodiga jakt efter ett erkännande som riktiga "chokladkännare", har de brutit mot andra budet och är alltså så långt ifrån en auktoritet på området man kan komma.

Jag ber om ursäkt om jag kanske verkar okontrollerad eller arg, men jag hade oturen att råka på en av dessa uppblåsta kvacksalvare idag. Jag försökte hålla mig sansad, för små bokstäver är alltid mäktigare än stora, men jag är rädd att jag brusade upp för nu minns jag inte vad som hände efter att han kallat mig saker som jag inte vill upprepa. De handlade om kroppsstorlek och choklad från Lidl och var rent ut sagt kränkande. När jag kom till sans igen hade all min nyanlända choklad från en fabriksförsäljning i München helt smält och det sved i mina ögon och jag var ensam utanför min brevlåda där dispyten först uppstått.

Vad jag försöker förmedla kan sammanfattas i en enkel regel och sanning: Choklad ska aldrig kännas, den ska bara smakas.