Den där dagen

Jag sitter inne på mitt kontor och tittar ut genom fönstret, vinden sprider illröda löv över den fuktiga asfalten och jag hör kajornas avlägsna sång. Oktober, ingen personlig favoritmånad precis. Min essä om chokladens framfart genom europa under 1700-talet får vänta ett tag. Jag torkar svetten i pannan och öppnar den nedersta lådan på min skrivbordshurts. Vad blir det den här gången? Nejmen, vad är nu detta? Skattkistan är nästan tom, kvar ligger endast en maraboukaka, mjölkchoklad. Ingen fest för gommen måhända, men en trevlig, trygg smak. En autentisk, svensk choklad som jag ju inte avnjutit på länge. Chokladkakan är fast i min hand, inte det minsta smält, jag drar av plasten och skådar först kakans skönhet. Ja, där har vi det lilla M:et ja. Hej på dej gamle vän. Får man lov att ge dig en liten kyss? Jag trycker mina läppar mot kakan och låter min tunga smeka mellan raderna. Mina ögon tåras och alla minnen kommer tillbaka.

Det var i slutet av Juli och jag hade spenderat ännu en sommar hos mina morföräldrar, mor behövde en semester sa hon, och jag förstod henne, det hade varit ett förjävligt år.

I gryningen låg jag och lyssnade till husets alla ljud. Alla hus har sitt eget ljud, sin egen röst. Rösten från det här huset var mild och behaglig, liksom inbjudande. Jag hörde hur det knarrade från rummet intill, det var morfar som hade vaknat, alltid vid samma tid och nu försökte han röra sig mot köket utan att väcka mormor, som var en riktig sjusovare.
Jag smög ut i köket jag också, och stod där och tittade på honom när han tyst hällde upp vatten i en kastrull, det skulle göras kaffe. Jag visste inte hur gammal morfar var, hade aldrig vågat fråga. Men han såg stark och pigg ut där han stod, rakryggad medan han försiktigt sträckte sig efter porslinet. Han vände sig om.
-Jaså, du är vaken redan, Pyret, knarrade han. Tänkte precis göra lite kaffe. Får det lov att vara en kopp?
Jag tackade ja fast jag egentligen inte gillade kaffe, det smakade för bittert, men hela sommaren hade jag ändå tagit emot en kopp av ren artighet för att sedan hälla ut kaffet i rabatten.
Morfar sträckte mig min kopp med mitt namn på, men verkade ändra sig mitt i rörelsen, och han ställde den istället på diskbänken. Morfar kunde göra sådär ibland, fatta plötsliga beslut.
-Idag dricker vi kaffe ut på sjön, sa han bestämt och jag tyckte det lät äventyrligt och spännande. Vi packade frukost i en korg, mormors hembakta bröd och ost och en termos med kaffe. Sedan gick morfar bort till skafferiet och plockade ned något från översta hyllan. Jag undrade vad det var för något, men han vek in det i en duk och la det längst ner i korgen. Det får du se, sa han med något hemlighetsfullt i rösten.
När vi smög förbi sovrummet hörde vi mormors snarkningar, morfar tittade ned på mig och blinkade med ena ögat.
-Fruntimmer får inte följa med va? sa han.
-Nej, de kan ingenting om båtar, svarade jag och log.
-Just precis, skrattade morfar och rufsade om min kalufs.

Jag gick bakom morfar över ängen. Fåglarna sjöng yrvaket från skogen.
Det luktade dagg och sommar och jag blundade för att enklare kunna registrera alla detaljer, komma ihåg den här stunden. Nere vid stranden guppade bryggan jag och morfar byggt förra sommaren, och längst ut på den flöt vår eka stilla.
-Skepp ohoj, alle man i båten! hojtade morfar och lyfte ner mig i ekan som han ju alltid skulle göra. Jag undrade om jag blivit tung sen senast men morfar var stark. I hans armar kände jag mig trygg. Medan han rodde oss ut mot mitten av sjön låg jag ned och tänkte på hur litet vårt sommarställe såg ut att vara. Det kändes så konstigt att något så litet kunde betyda så mycket för mig, rymma alla dessa minnen. Morfar gnolade på någon melodi han glömt texten på och jag försökte vissla den. Han vidgade sina ögon.
-För tusan pojk, du kan ju vissla, skrattade han så att jag såg guldtanden glimma till i ena käken.
Jag fortsatte med att vissla, vattnet skvalpade mot båten och morfar släppte årorna. Vi åt vår frukost under tystnad, han och jag.

Morfar bar på något väldigt tungt den sommaren fick jag veta senare, och kanske satt han och tänkte på hur han skulle välja sina ord. Kanske satt han och väntade på ett tillfälle att förmedla den smärta han så skickligt dolde, men jag märkte inget då. Somrarna skulle fortsätta som de alltid gjort och jag skulle cirkulera i omloppsbana kring den sol som var morfar och mormor för alltid.

När kaffet var uppdrucket började morfar gräva i korgen. Han plockade upp det föremål jag sett honom gömma tidigare. Någon sorts förpackning. Jag försökte läsa på den.
M-A-R-A-B-O-U bokstaverade jag tyst. Vilket konstigt ord. Det andra ordet kände jag ju igen, M-J-Ö-L-K. Mjölk. Mjölk tyckte jag om. Var det mjölk i förpackningen? Och sen ett till konstigt ord, C-H-O-K-L-A-D. Morfar rev sönder den vackra förpackningen, men med käckhet och elegans förstås. Därinne skymtade jag något brunt.
-Vad är choklad, morfar? frågade jag.
-Det ska du snart bli varse om, pojken min, sa morfar och stoppade in en bit av det bruna i munnen. Han log och smackade. Sträck fram handen, sa han. Morfar plockade fram sin fällkniv och skar loss en bit som han sedan la i min handflata. Jag undersökte den noggrant med blicken. Tänk om det var som kaffe i fast form, hur skulle jag kunna äta den när morfar såg på? Jag ville inte kräkas inför honom. Inte inför morfar.
-Är det gott? undrade jag osäkert. Morfar slängde i sig en bit till av det bruna som svar.
-Smaka.
Jag blundade och stoppade in biten i munnen, "det får smaka hur jävla illa som helst, nu gäller det att bevisa att jag minsann inte är någon fjant" tänkte jag. Smaken spred sig snabbt utmed tungan likt elektricitet, jag fick en stöt. Och det var alldeles underbart.

Det var väl inte så farligt, eller hur? sa morfar. Ta dig en bit till.

Jag lärde mig något den dagen, och jag tänker ofta på morfar när det gäller att våga ta beslut, att fatta initiativ och vidga sina vyer, att våga ta fallet, för kanske faller man rakt in i paradiset.

/Doc choc