En eftermiddag i mitt liv.

Jag sätter punkt med kritan och bevittnar min strålande ekvation om choklad i tid och otid som ni kanske sett här i bloggen tidigare. Jag torkar svetten ur pannan och plockar fram en center ur kavajfickan. Den smälter på tungan och släpper fram sitt syskon kolan. De vandrar båda nedför min strupe, ner i mitt mörker, jag sväljer. Ett djupt andetag. Så vänder jag mig om.

"Några frågor?" Jag ler och höjer ena ögonbrynet, uppmuntrande, eggande.
Händer sticker upp likt träd i en skog. Jag står och tittar på skogen ett tag, sedan väljer jag ut ett av träden, pekar med min stav. "Ja, mannen i ljusblå pullover."
Han harklar sig och frågar: "O´boy, räknas det som choklad?"
Jag ler, säger: "låt mig besvara din fråga med några andra frågor"
Han nickar förstående.
"Är det brunt?"
"Ja".
"Har det chokladens söta men ändå rika och komplicerade smaksammansättning?"
"Jo, det har det", låter han mig veta
"Då återstår bara en fråga, kära elev", säger jag och vänder mig från klassen, jag drar ut på det hela, " smakar det gott?"
Ett rungande "Ja".
Jag snurrar runt och pekar på honom med ena fingret, likt en rockstjärna. Klassen väntar i andakt. "Då är det choklad". Alla skrattar, och mannen i blå pullover ser sig omkring och ler, känner sig dum.

"Några fler frågor?" Alla räcker genast upp handen. Jag väljer och vrakar ett tag, skådar ut över denna chokladask, jag väljer den sötaste pralinen. Cecilia som sitter längst fram, i en åtsittande jumper. "Cecilia" säger jag.
"Jo professorn, jag undrar vad som är mest klassiskt, om man ska bjuda en vän eller så, ren mjölkchoklad, choklad med krokant, eller mörk choklad?"
Jag skrattar till, "men lilla Cecilia, dem är ju alla mina favoriter”. Hon ser sårad ut, så jag fortsätter, ”men ta du mörk choklad, det är den största utmaningen för gommen, vad chokladelitisten skulle välja”. Jag ser teatraliskt stroppig ut, och med näsan i vädret låtsas jag äta choklad, och säger ” daaarling, det här smakar utsööökt”. Återigen studsar skratten mellan väggarna och jag slår mig nöjt ned vid min kateder.

Händerna är uppe i luften igen, ibland måste man välja chokladbitar ur asken som man inte vill ha, för att vara sympatisk mot dem man delar den med, så jag väljer Tommy, som sitter längst bak, finnig och blek med ett litet bockskägg.
”Jag har tänkt på det där du sa om choklad och onani”, säger han tyst. ”Man kan ju faktiskt ta ett tobleronerrör, och ta ut foliepappret, låta den ligga och smälta nånstans ett tag, och sedan försiktigt öppna förpackningen… och sen WAM BAM TUTA OCH KÖR!” Han fnittar hysteriskt, och ser sig omkring efter uppskattande blickar, men ingen tyckte det var kul, jag har dem på min sida och Tommy får fnissa ensam i den tysta lärosalen.
Jag tar av mig glasögonen och masserar tinningarna
”Tommy kanske inte tar mina föreläsningar särskilt seriöst” säger jag. Tommy tittar ner i golvet, ”fan heller, jag vill bara ha ett kårleg”, svarar han tyst, som om han inte riktigt vågar såga min kurs totalt. ”Du kanske har bättre saker för dig” säger jag och sträcker mig ned mot katedern, öppnar en skrivbordslåda. ”Ah, det kan du fatta att jag har säger han”. Jag plockar upp en toblerone ur lådan och slänger den i en vid båge över rummet, den landar i hans knä. ”Ja, ha det så roligt Tommy, ut härifrån”. Rummet bokstavligen mullrar av skratt och Tommy springer ut ur salen med väskan över axeln. Tobleronen ligger kvar och jag går fram genom salen, lattjar lite med min pekpinne, och plockar upp chokladbiten. ”Den här chokladbiten fyller hundra år i år” säger jag och håller upp den. ”Den är vacker, inte sant, en bergskedja av choklad, min dröm som grabb, min dröm än idag”. De nickar. ”Kan någon berätta för mig, vilket berg det är som finns avbildat på förpackningen?” Jag pekar på Johan, en av mina bästa elever.

”Berget Matterhorn i Schweiz, professorn!

”Bra, mycket bra” säger jag och klappar honom i ryggen, vanligtvis 3 klappar men idag 4 för att han är så duktig. Den duktigaste. Jag går upp till katedern och slänger en blick på klockan. ”Ja nu är det bara en minut kvar”, säger jag insinuerande och händerna sträcks mot taket. Jag gör ole-dole-doff med pekpinnen, lite leksamt, och väljer till slut Katarina på mittersta raden.

”Damen i orange blus" säger jag och lägger pekpinnen på katedern.

”Professorn, det kan väl inte bara finnas en sorts kakaoväxt?”
”Nej, där har du alldeles rätt i, ni har nog bekantat er med Carl von Linné vid det här laget? Kakaoträdet fick sitt latinska artnamn, Theobróma cacáo, av just honom. Theobroma är grekiska och betyder "gudaspis", och släktet theobroma innehåller uppemot 20 olika arter, så visst finns det fler än en, något som är så underbart med choklad är ju just dess mångfald. Vill jag inte ha dyra praliner kan jag ösa i mig smarties, tröttnar jag på mjölkchoklad går jag över ett tag till 70% kakaochoklad. Ni ska få en liten läxa tills nästa gång, pröva en ny chokladsmak och skriv en kort recension på max 2000 tecken. Lycka till!”

På väg ut ur byggnaden är det några som vinkar åt mig, Cecilia och hennes väninnor, jag vinkar tillbaka.

Jag missar bussen precis, och jag sätter mig på busshållplatsens mögliga träbänk. Himlen är gulgrå och kajorna skrattar åt mig. Jag ser fram emot kvällen, min varma brasa och de 200 chokladpralinerna med likör. Ikväll ska jag bli chokladfull.

/Professorn