Chokladhjärtat

VEM SÅRAR CHOCO?

Jag vänder mig om och suckar, ser ut över klassen.
"Är det någon som kan frågan?". Borta är skämten, de roliga minerna, pekpinne-leken.
”Är det någon som kan den jävla frågan?” Skogen är fälld, inga uppräckta händer.
Jag tar ett djupt andetag och slår näven i bordet. Sen sjunker jag bara ihop, den stora chokladklumpen Choco smälter över katedern. Jag blundar och ser stjärnor glittra i mörkret. Jag betraktar allt från avstånd, jag ser min tunga, varma kropp där den ligger och skakar, jag pekar och jag skrattar.

Någon harklar sig och jag tvingas landa på jorden igen. Lille Ivar viftar med sin tunna arm.

Ja, ivar?"
Ivar tänker, hans blick är vilsen men koncentrerad, han smackar med sitt överbett, så kommer det; "Jag förstår inte, vad har vi gjort?".
Jag skrattar tillgjort, tittar i kors och sträcker ut tungan.
"Vad har vi gjort?" säger jag och härmar hans pipiga röst. Så formar jag pekfingret till en pistolmynning och trycker av.
"Vad ni har gjort, Ivar, det är att ta den göttaste biten i chokladasken, bara för att kasta den i soptunnan. Vad ni har gjort, Ivar, är att vänta tills igelkotten har fällt in sina taggar, bara för att slå den!" Jag plockar upp kritan och börjar skriva på tavlan. ”Nu blir det matte”.

Elak handling + snäll professor = roligt?

Jag är andfådd, mina elever är rädda. Någon säger "professor cp", men jag ignorerar honom.
Jag ignorerar allt och alla. För när jag kom till jobbet idag vändes min värld plötsligt upp och ned. Jag blev glad. På mitt skrivbord låg nämligen en hjärtformad chokladask. På den stod det "till min favoritprofessor". Något inom mig hoppade till, jag förstod inte vad som hände, var det hjärtattacken jag väntat på hela mitt liv? - Nej, det var kärlekens sydliga vind som återigen hade börjat sprida färgglada fjärilar i det tysta vinterlandskap som blivit mitt inre. Jag var någons favorit. Så plötsligt slog det mig, att någon försökte göra narr av mig. För jag mindes fråga chans-kortet från söta tjejen i klassen, som bara var "på skoj". Och hey professor, du mindes väl när den kvinnliga lärarvikarien nöp dig i stussen och morrade som en katt. Du kände dig cool och sexig, du levde på det genom en hel föreläsning, och så hittade du sedan en lapp på lärarrummets golv, där det stod "klämma tjocko i baken, 10 poäng". Det var något slags möhippe-spex, hon skulle gifta sig. Förstås. Och…och…FÖR I HELVETE PROFESSORN!

Hur kunde du glömma henne?

Jag sjönk ihop på golvet, det bultade i tinningarna och fönstret var märkligt grumligt, jag kunde inte se ljuset strömma in genom det för jag var under vattnet, jag svettades fast jag frös och tårarna bara flödade. Jag hörde ett djur skrika, det lät som en plågad hund, jag insåg snart att det var jag själv.

Hon hette Emilia och hon var mitt hjärtas darrande trampolin, bort från alla jävligheter. Sommaren stod för dörren och vi skulle uppleva den tillsammans, för våra själar stod i full blom och livets kalla vinter var ett hån mot vår världsbild. Jag mindes henne såväl, jag mindes hur hela den här skiten började.

Året var 1981 och jag gick längs den uppvärmda gatan och kände försommarvinden i ansiktet, häggen svajade bredvid trottoaren och jag knäppte upp översta knappen på min vita skjorta. Jag styrde mina steg i rask takt mot Emilia, om jag kanske skulle överraska henne med något…? Men rosor, det kändes fånigt. Nej, det fick bli något annat, något gott kanske?

Är det gott? undrade jag osäkert. Morfar slängde i sig en bit till av det bruna som svar.
-Smaka.

Ja, kanske en chokladask?

”Paradis eller Aladdin?” Sade kassörskan.

”Är det någon skillnad?” Undrade jag.

Ödet hade i det ögonblicket påbörjat sitt grymma spratt.

Jag gick med chokladasken under armen och beundrade ett vitt moln, som såg alldeles ut som Emilia. Och då insåg jag att hon var bortrest, hon hade ju farit till hälsingland med sina föräldrar. Jag skrattade och slog mig själv för pannan. Kärleken var så förvirrande. Någonstans var jag besviken, jag ville se henne, höra henne, märk väl att det här var innan mobiltelefoner. Så jag gick till hennes lägenhet ändå, bara för att se det fönster, det andra från vänster på tredje våningen, köket, där vi brukade sitta och beundra stadens ljus.
Och där stod hon ju. Och hon var inte ensam. Hon tryckte sig mot någon annan. Någon som strök henne över håret.

Jag stod och såg på, som någon äcklig fönstertittare.

Sedan minns jag bara markens fjädrande under mina fötter, asfaltsvägar, gräsmattor, jag sprang och sprang och så plötsligt låg jag ned med blod på den vita skjortan. Jag satte mig på en parkbänk och grät i flera timmar. Först tänkte jag slänga chokladasken i marken och hoppa på den, men så tänkte jag att jag skulle äta upp den. Förinta den som hon förintat mig, och jag åt och åt, glufsade som en björn, jag blev inte mätt. Sen fanns det inget kvar, sommaren sken omkring mig i all sin prakt, men den fanns inte längre, den bara låtsades. Chokladasken låg framför mig. Den sade sanningen, för den var en tom papperskartong med blod på. Den var jag. Utnyttjad och trasig och ful. Vad var kärlek annat än kemiska reaktioner i hjärnan? Lömska frätande syror som brände som eld. Choklad var däremot kärleken när man ville ha den, en villkorslös, evig öppen famn. Jag förstod mig på den, jag ville studera den, jag bestämde mig för att köpa mer choklad.

Och nu står jag här. Nästan trettio år senare. Tårarna rinner nedför kinderna och ett dussin elever har gått. För elever gillar inte när man undervisar om sådant som verkligen betyder något, om känslor, om människan och själens tröstlösa längtan. De vill bara ha data, de är kråmade robotar som vill ha näring i form av ettor och nollor. Nu står hursomhelst en riktig nolla framför dem, och han gråter som ett litet barn.

En kvinna längst bak i salen räcker upp sin hand, hon har brunt hår, silvrigt i tinningarna, och gröna ögon. Jag torkar tårarna ur ansiktet med en näsduk, tar ett djupt andetag och pekar på henne. Jag säger "tråkig fråga ettusentrettiotvå, ja?"

"Professorn är ganska patetisk" säger hon.
"Tell me something i don´t know" säger jag.
"Gillade professorn chokladen?" undrar hon.

Och vinden byter riktning, som så många gånger förr. Jag blåser med, för jag är ingen tung stenstod, som sakta men säkert blir nerslipad i stormen, nej jag blåser med, virvlar runt utan mål, och det pirrar lustigt i magen.

En känsla jag inte kan likna vid choklad.

Choco i center

Vackert snidade former försöker nå varandra framför en röd bakgrund, kärlekens färg, men märk väl, också vreden och hatets.
I mitten ser vi en explosion, något som bryts sönder och exploderar. Jag ser det här som kollisionen mellan hybris och ånger. För är det inte vad choklad handlar om?

Jag vänder mig från tavlan och ser på mina elever. Stänger av overhead-projektorn så att originalteckningen från Daim-förpackningen slocknar. Det är terminens första chokladseminarium, och mina nya elever tänker tyst. Några händer sträcks upp.
Ja, damen i den förtjusande mörkblå koftan, säger jag och knäpper med fingret. Först är hon tyst, men så kommer det; alltså professorn, du är så himla djup, jag skulle aldrig kunna komma på det där. Jag skulle typ sagt att förpackningen var röd för att man ska se den i affären.
Jag skrattar generat och drar handen genom håret. Så tittar jag ut genom fönstret, tänker igenom mitt svar. Det är en fråga om erfarenhet, säger jag till slut. Jag ser förpackningarna som en sorts lömsk förväntan. Den vackra flickan, som visar sig vara utan själ.
Jag höjer ett varnande finger, låt er inte vilseledas av vackra förpackningar, fortsätter jag.
En utsökt förpackning kan innehålla choklad som liksom värker i magen. Dock finns det ju dessa underbara ekvationer där allt stämmer, där ögonen glupskt trycker i sig lika mycket som munnen.
För att illustrera det hela för jag luft-chokladpraliner mot ögonen medan jag smackar med munnen. Mmm...mums....ja...fillibabba...hurra!
Mina elever skrattar och höjer på ögonbrynen, de är inte vana vid mina upptåg.
Jag knäpper kavajen och torkar mig i pannan innan jag fortsätter, det är min bästa stund.

/Choco

sing along to my new song

Nya låten heter "Chokladkräm", och jag vet precis
hur melodin ska vara, ett rivigt gitarriff och arga trummor som liksom bits.
Håll till godo!

Chokladkräm

Jag vill ha min center här
Fäst den i mig

Jag är alltid tryggast när
den är en liten chokladbit ifrån
en brun rörelse i ögonvrån...

Lägg den ner i gräset nu
Den är så varm här
Jag vill ha min tunga där
den är, så nära att den smälter
men så nära får ingen gå...

Lägg den ner precis
som den alltid gör när
Jag vill ha min tunga där
den är, så nära att den smälter
men så nära får ingen gå...

/Er trubadur

Stilla natt.

Det skymmer runt tretiden numera. Jag smög ut från universitetet med ett paket chokladcigg. Där stod min kollega Eivarsson, professor i religionsfilosofi, och blossade. Jag frågade om jag fick låna eld, så stod jag där och kisade in i skymningen, medan chokladen smälte het och stickande över min högerhand. "Nu är det jul igen" sa jag kärvt och slängde med luggen. "Jepp", svarade Eivarsson och fimpade cigaretten. Så stod han bara och tittade på mig, som om han inte visste vad han skulle säga. "Sköt om dig i Jul" sa han till slut och klappade mig på axeln. "Ja detsamma, detsamma". Han gick nedför trapporna och bort till parkeringsplatsen, såg ut att frysa i sin tunna rock.
Jag såg fram emot julen, aladdinaskarna och glöggen. Om det bara inte hade varit för ensamheten. Ensamheten som äter upp all min choklad alldeles för snabbt, ensamheten som förstör stämningen med sina elaka kommentarer, ensamheten som sitter och suckar och plockar fram de gamla fotoalbumen. Fy faan vad jag är trött på honom.
Men vad gör väl det, chokladen är min vän.
Ja, chokladen är min vän. Chokladen säger till på skarpen när ensamheten är ohövlig. Chokladen ropar när kalle anka börjar och chokladen ser till att ensamheten inte dricker för mycket glögg och somnar ifrån brinnande juleljus. Ja vi har ett jävla triangeldrama.

Choklad som rekomenderas i Jul:
*Julgodis som man gör själv. Man bestämmer själv hur mycket marsipan varje pralin innehåller och ditt hem sveps in i julbakets varma täcke.
*Aladdinasken är ett must! Roliga praliner i varierande smaker, ett alternativ för den som gillar lite ljusare choklad är Paradisasken. Köp ett helt gäng!

Jul, jul strålande jul, sänk dina vita vingar.

/Tomten Choco

Listen up!

Skolkade från en föreläsning förra veckan och satt hemma och spelade in en av mina låtar , jag sjöng väldigt nära mikrofonen, men det låter nog mest rock n roll.
Skönt att bara stänga in sig med lite choklad och skapa.
"Du gör mig glad" heter den. Lyrics finns i ett föregående inlägg.



Hoppas ni gillar den.

/Proffset

endast tomten är vaken

Snön är borta, lagom till bjällerklang jävla advent. Jaja, jag vet en sak som inte smälter bort och det är chokladen i min chokladkalender, för den står i kylen. Lagom tempererad, redo att äta de tidiga adventmorgnar då jag halvblind av blocksockerfall stapplat nerför trappan. Medan chokladen formad till en tomte eller en snögubbe eller en minijulgran smälter i min mun framträder världen ur den suddiga sepiafärgade omgivningen som alltid gör sig påmind när en "chokladpaus" varat för länge. Som skalmans "mat och sovklocka", som jag personligen alltid sett som en pedagogisk kommentar till behovet av något gott några gånger per dag, för att inte sjunka alltför djupt i livets djävlighet.
Jag sväljer chokladen och klumpen i halsen. Godmorgon.

en trubadur har vaknat ur sin lur

Jag vandrar nedför gatan, se upp här kommer jag
jag smaskar på en center, en sån underbar dag
bredvid mig vid min sida går ensamheten än
men vad bryr väl jag mig om det, chokladen är min vän

Choco-chocolad, hey hey, du gör mig glad (upprepas två gånger)

In på ett kafé, vilka sitter där
jo många vackra töser, jag håller dem kär
men min kärlek den är hemlig, inlåst i ett skrin
här kommer ju min tårta, jag tackar med ett flin

Choco-chocolad, hey hey, du gör mig glad (upprepas två gånger)

Jobba ja det bör man, inte sant? JOVISST!
Jag är profesor i ett ämne som jag inte finner trist
där står jag blank om pannan och predikar väl
om det bruna guldet, som besatt min själ

Choco-chocolad, hey hey, du gör mig glad (fortsätter tills låten fadar bort)

/Skalden Choco

Kanadayes

Sitter och knaprar på en toblerone och ser på that 70´s show(övers. ungefär Den där 70-talsserien) på tv, rätt kul. Rekomenderas som estetisk förhöjare till en chokladbit någon gång. Men det kanske blir tråkigt i längden. Jaja, idag såg jag kanadagäss flyga söderut. Önskar jag fick följa med, över ängar, bergstoppar och hav med mina syskon. kvack kvack kvack skulle jag sjunga, och jag skulle inte behöva ha varma kläder på mig, bara flyga och känna svala smekningar mot min mage. Vi skulle stanna någon gång vid en bergstopp kanske, eller vid ett vattendrag, och jag skulle bjuda alla mina syskon på varm choklad ur en gullig liten termos jag haft med mig i ett snöre kring halsen.
Sen skulle vi fortsätta vår färd över molnen.

/Kanadagåsen

Take me to the candyshop

Idag besökte jag ett konditori där jag beställde 4 olika sorters chokladtårta. Jag satt där länge, vinterskymningen skimrade i violett och gatlyktorna tändes, människor kom och dem gick, men jag satt kvar. Jag åt mina 4 bakelser mycket noggrant, lät tungan registrera smaken från varenda tugga, ty ni vet väl, att ingen tugga är den andra lik. En ung mörkhårig kvinna beställde samma kaka, dvs. nr 3, som jag hade på mitt bord. Hon satt och åt den i andra sidan av rummet och jag såg på henne, när hon njöt, jag synkroniserade vårt ätande, minsta tugga. Fick hon grädde i mungipan fick jag också det, och vi slickade undan den samtidigt. Så möttes våra blickar, och jag höjde min kakförsedda sked mot henne, "skål" så stoppade jag den i munnen och blundade. Hon log blygt mot mig och jag skrattade till, smuttade på mitt glas med mjölk och såg ut genom fönstret, på de skuggor som gled omkring i mörkret. Ni vet inte vad det handlar om, ni är lurade.

/loco for choco

sitter och smackar på en anton berg. det snöade idag, det var ju kul. nu ska jag lägga mig, ajöken.

/proffset

sunday morning

Ok, vaknar klockan ett?
Gårdagens chokladorgie gick överstyr, känner mig utmattad. Hursomhelst vet jag nu att chokladen fortfarande är min vän, fast han varit lite taskig på senaste tiden. Nu ska jag ta mig ett glas o´boy och sätta igång med arbetet. Mina elever blir så besvikna på mig om jag inte har något " nytt material" på föreläsningen imorgon. Stod just på balkongen och andades in den friska höstluften. O´boy vad det är härligt att leva!

/Professor C

Middag med Tommy

Jag kliver in på mitt kontor, torkar svetten ur pannan med en näsduk och tar ett djupt andetag. Jag drar ned persiennerna, vill inte se den grå jävla dimman som försöker ta sig in genom fönstret. Ut med skrivbordslådan, fram med m-kulorna, fyll munnen, tugga.

Jag sluter mina ögon, och tar mig med fantasins hjälp till en sommarkväll, någon gång i augusti kanske, sensommar med svarta, varma nätter.

Det ringer på dörren. ”Kom in” ropar jag från köket där jag står och jobbar med en chokladgryta. Jag river ned lite mintkrokant i den bruna smeten.

Tommy kliver in och slänger av sig jackan lite lekfullt. ”Det luktar gott” säger han med sin fylliga stämma medan han går in i köket. Jag skrattar till, känner mig lite osäker. ”Du har inte smakat på den än” säger jag. ”Ta dig en bira, det står ett gäng pripps blå i kylen”. Tommy skrattar till, fattar vinken och säger ”kul” medan han elegant öppnar kylskåpsdörren.

”Och minnet av dig då….” börjar jag och Tommy skrattar sitt egendomliga frustande skratt.

Jag slänger i några smarties i grytan och plockar fram ett grytunderlägg. ”Såja, må det smaka” säger jag och serverar. Tommy ler lite snett där han står vid kylen, plockar fram två öl och slänger en till mig, ”Skål”. Vi höjer högtydligt våra öl och tar varsin rejäl klunk. Tommy väser efter klunken och drar handen över munnen, jag önskar att han inte gjorde så. ”Då hugger vi in då” säger jag och tar av mig förklädet. Tommy kavlar upp sina ärmar, ”jag ska bara gå och tvätta händerna” säger han. Han går iväg och jag ser ned på mina händer, naglarna är skitiga, skitiga av choklad, snabbt spolar jag bort det vid diskhon och så sätter jag mig vid bordet.

Tommy för skeden mot munnen och jag väntar på hans reaktion, spänd av förväntan. Han smackar med munnen och ler, ”Fan, det här är ju en jävla efterrätt”, säger han. Jag ser ned på min tallrik, där bitar av daim, japp, och kolasås ligger i en enda röra över riset. Det är inte så estetiskt tilltalande som maträtten med kyckling och sparris som jag såg i DN häromdagen och funderade på, men det här är ju MIN gryta, som jag ju ville bjuda honom på. Det ser nästan lite äckligt ut. Jag tittar upp från tallriken där Tommy sitter och ler. ”Du är en riktig bohem du”, säger han, varmt, och tar sig en sked till. ”Vänder upp och ned på allt”. Mitt hjärta hoppar till och jag känner mig glad igen.

Så börjar vi prata om våra respektive veckor, Tommy pratar om sina kreativa projekt, och jag lyssnar intresserat, kommer med lustiga kommentarer och ger goda råd. ”Din vecka då?”, undrar Tommy och sveper ölen. Jag berättar om mina föreläsningar i choklad, om mina elever och uppsatserna, om artikeln till Gourmet Magazine. Tommy höjer på ögonbrynen, ”inte illa pinkat” säger han och stryker luggen ur ansiktet. ”Nej, jag är rätt nöjd”, säger jag. Så blir det tyst, Tommy harklar sig, tar en låtsasklunk på ölen som tagit slut. Sen tittar han på mig med sina isblå ögon och jag möter hans blick i några sekunder, tar emot budskapet som säger ungefär:

”jag trivs här, två män och en god middag, mer behövs inte, inget överflödigt prat, bara en sund, avslappnad gemenskap”.

Vi går och sätter oss i soffan i vardagsrummet, med två nya öl, gröna löv färgas orangea av skymningen utanför mitt fönster. Jag ser på Tommy, och han stirrar på min mage. Jag känner mig lite obekväm. ”Mina ögon är här uppe, Tommy” säger jag och knäpper med fingrarna. Tommy ler lite snett, ”jag vet, jag bara undrar…alltså…”. Flera sekunder går och det ända som hörs är vindens rasslande i träden utanför fönstret och klockan som tickar i köket.

”Får man trumma?”

Jag drar upp pullovern och knäpper upp nedersta skjortknappen. ”Go ahead” säger jag. Och Tommy för sina varma, stora händer mot min mage, och börjar trumma, han sätter igång en jävligt sjyst afrikansk takt. Ett dovt, långsamt trummande som accelererar. Jag improviserar med min låtsasafrikanska ”bak matumba babossa” sjunger jag. ”Jakoto maboso zimbabwe”. Tommy skrattar så huvudet faller bakåt, och börjar humma. Trumtakten accelererar, blir allt hetsigare och det börjar göra ont, sluta sluta! Så faller trumtakten över i en mer poppig takt, tänk tidiga beatles, och…

Någon knackar på dörren till mitt kontor, jag drar ned skjortan, slutar klappa mig själv på magen, vad fan håller jag på med…

”Ja kom in”.

Det är städerskan, Jansson heter hon. En ung, kort kvinna med håret uppsatt i en knut på huvudet.

”Jag skulle vilja städa här”, säger hon och plockar fram moppen. Jag tittar på klockan, den är snart sju. ”Jomen självfallet” säger jag och börjar samla ihop mina papper som ligger utspridda över bordet, de försenade böckerna om chokladens historia och de trasiga kulspetspennorna. Hon tittar trött på mig. När jag packat ned allt i min portfölj säger jag ”det är så svårt att veta vad klockan är när det är så mörkt ute”. Hon nickar instämmande, det bränner lite på magen. ”så du gillar Beatles”, säger hon med ett leende. ”Jo, de är rätt tighta”, säger jag och släcker lampan, ”oj förlåt, du ska ju städa”. När jag tänder igen står hon och pekar på en mini-poster från OKEJ 1991 jag satt upp bredvid fönstret. Mannen på bilden ler mot oss. ”Jag trodde du mest var förtjust i sånt där”, säger fröken Jansson.

”Nej”, säger jag, ”nej inte längre”. Jag rycker ned planschen och stoppar den innanför rocken.

Utanför, medan byggnaden försvinner i dimman bakom mig, lämnar jag honom i en vattenpöl. ”Han är såklart en skitstövel som alla andra, det måste han vara”. Jag slänger i mig de sista m-kulorna och hoppar på bussen. ”men det är klart han får komma på besök igen".

/Professor Choco.

Camilla

Skulle kunna vara namnet på en fruktig choklad. Mättande. Skör. Inte ännu en till mjölkchoklad i den bruna myr som bara fylls på i oändligheten. När du kommer är det stopp i maskineriet, alla kommer stanna i en sorts minuts uppenbarelse. Männen ska ta av sig sina kepor för att torka svetten ur sina sotiga pannor när de för bara en endaste sekund känner det totala lugnet, en för länge sedan bortglömd barndomskamrat.

Du kommer stå i din vackra blomsterklänning med en sorts iver i kroppen som tar uttryck i ett sprucket leende. En iver vi män tidigare aldrig upplevt. Det ska vara ljust.

En kram. Förlåt. För vad? Ingen vet. Du vet. Men vi vet inte. Inte heller kommer vi att någonsin förstå det vi har gjort mot dig och vad vi gjort mot oss själva.

Yin och Yang.

Jag är så trött på allt socker! Socker, socker, socker, socker, socker, socker, socker, socker!!! Som om Det skulle kunna väga upp ett par tunga läppar. Inte brunt, rött! Dom ska ju vara röda, det är ju så de ska se ut! Inte strävt, mjukt ska det vara!

De ska inte vara sötaspännandeuppdeladeinslagnamustigasmörigakantiga!

De ska inte ens vara goda! De behöver inte ens vara goda. Bara de är mina.

Det ska vara tyst


och lugnt


Du ska heta Camilla.

Marabou lurar i mig nyttigheter!

Professor choco och hans stora fingrar som bara slår och slår på tangenterna, aldrig känns det som att han sagt för mycket och visste ni det här och det där om honom. Om hans passioner, om hans plågor. Jag antar att det är det en blogg går ut på. Jag vet heller inte hur man tar bort inlägg, så "let it be" som John Lennon sa en gång.
Nog om mig för idag, nu recenserar vi choklad, va? Här är en recension från min senaste föreläsning i chokladkritik.

Marabou mjölkchoklad: Frukt & mandel.

Utseende:
Förpackningen är snygg, nyanser av rosa som för tankarna till en rosenträdgård i början av juni. Men nog om utseende, ni ska ju inte tro att jag är ytlig!

Smak:
Först den söta smaken, men med den mörka mantel av kakao som vi vant oss vid. Och när smaken ebbar bort, då är det ju dags att tugga, och oh, ljuvligare tuggmotstånd får man ju leta efter. Russin, nötter och små fruktbitar. Min tunga registrerar flitigt alla intryck och det är ju nästan så man känner sig lite utmattad efteråt. Uppfriskande!

Plus:

+Vitaminer, jag är ju inte särskilt förtjust i frukt, så det känns bra att man får i sig lite c-vitamin.

+Fibrer, jag är ju inte särskilt förtjust i mörkt bröd och grönsaker, så det känns bra att man får i sig lite fibrer.

Minus:

- En favorit, mycket populär och kan ibland vara svår att få tag i, om man ger sig ut för sent på fredagskvällen. Mitt råd, köp din choklad redan onsdag-torsdag, så du har dina ex. Först till kvarn!

Sammanfattning:

Som om en trollkarl riktat sin trollstav mot en chokladbit, och sagt: "Mumsus Fillibabbus". Den godaste chokladen jag prövat den här månaden. Bring it on, marabou! Härnäst kanske en chokladkaka med tropiska frukter? Banan-ananas? Wink-wink, stora hundögon. Snäälla?

Jag tackar för mig och önskar er alla en trevlig lördagskväll fylld av skoj och berikande upplevelser.

/Doc choc

varm choklad

Jag låg i den kalla snön och såg mörka tallar blåsa av och an framför en grå himmel, skiftande i grönt från stadens ljus.
Morsan hade väntat på mig efter skolan med beskedet om morfar. Jag tog nyheten ganska lugnt, det hade ju varit väntat. Jag och morsan åt vår middag under tystnad och när vi hade plockat undan disken försvann hon någonstans, så jag tog fram o´boy-paketet, gjorde en kanna varm choklad som jag hällde upp i en termos.
Sedan tog jag på mig mina ytterkläder, knöt halsduken och plockade upp mitt tefat. Jag älskade att åka tefat, det var som pulka men så mycket mer oberäkneligt.

"Det är som livet" hade min mamma sagt en gång när hon hämtade mig vid pulkapacken.

"Man rusar nedför backen, fort, det kittlar i magen och man ropar exalterat, se upp, här kommer jag. Men när man tror sig veta var man är på väg vänder sig tefatet om och man far i ovisshet, plötsligt slår man sig mot något gupp och när man är längst ned i backen är det mörkt och alla vännerna har gått hem". Hon skrattade till och strök mig över håret, "vad vill du ha till middag?"

Då förstod jag inte vad hon menade, men jag har tänkt mycket på det där på senare tid, under sena kvällar på kontoret, med en påse m-nötter och en uppsats om choklad-boomen i östterrike på 1820-talet att ta itu med. Mitt tefat hade verkligen vänt sig om, någonstans i backen.

Med tefatet studsande mot mitt högra ben lunkade jag fram i decembermörkret. Men jag ville inte åka nedför någon backe, jag ville sätta mig någonstans ifred och tänka på skymningsljus över en äng glittrande av dagg, på fåglarnas yrvakna sång. På att guppa fram över en sjö medan morfar rodde ekan just ingenstans. Jag försökte gråta, men det gick inte. Uppför pulkabacken, förbi bänkpartiet och kiosken där de äldre barnen brukade stå och skrika i skymningen, och så in mot skogen. Det gula tefatet lade jag ifrån mig i ett dike, och så vandrade jag in i mörkret, lät de vildvuxna grenarna omsluta mig.

Därinne var det inte så mörkt, snön lyste upp de snötäckta tallarna. Det var väldigt tyst, det enda som hördes var ljudet från bilar på motorvägen inte långt därifrån. Ett tryggt ljud, som sorlet på en fest. Jag vandrade in i en glänta, där snön var orörd och bara en liten fågels fotspår syntes. Där lade jag mig på bädden och såg upp mot himlen och de mörka tallarnas dans i vinden. Den varma termosen med choklad höll jag mot kinden ett tag, jag började vissla på en melodi.

Vad är choklad morfar?
Det ska du snart bli varse om, pojken min.

Jag skruvade upp locket på termosen, hällde det varma innehållet över benen, och först då kom tårarna.

/Professorn

En kvinnas man

Ingen sommar utan Håkan Hellström har jag hört en del säga,
Ingen höst utan Tommy Nilsson säger jag då.



En mustig chokladpudding som man aldrig tröttnar på.

/Choco

Chokladhyllan

Slutdestinationen, där borta, nästan framme vid kassan, står chokladhyllan.
Ett färgsprakande fyrverkeri av design, käcka slogans, och läckra teckningar av smält chokladkola. Jag höjer min hand och blundar, vet precis var den kommer landa, och mycket riktigt, plötsligt står jag där med handen vilande på ett paket toffifeé. Varje fredagskväll börjar likadant. "Upptäck det skojiga med toffifeé" står det på paketet. Här finns inget att upptäcka, kära du, jag upptäckte det skojiga för åratal sedan. Nej toffifeé börjar kännas tråkigt, en billig, enkel smak, söt som för att dölja något. Jag suckar och vänder mig om, sluter mina ögon. Radion spelar Tommy Nilsson och jag känner kylan från glassdisken mot mitt varma ansikte. Där står en kvinna och läser på ett glasspakets innehållsförteckning. En klassisk "mamma", trött efter en dag på jobbet, väljer inte godis åt sig själv utan till de otacksamma barnen. Hon är i sina bästa år, en riktigt stilig kvinna faktiskt. Jag går fram till disken, låter min hand glida över hennes rygg, försiktigt men bestämt. "ursäkta mig", säger jag och låtsas vara intresserad av vaniljglassen där nere. Hon ursäktar sig och kliver åt sidan.

"Det är lugnt" svarar jag och sträcker ned mina händer i vinterkylan, plockar upp ett glasspaket med vulgär design, en snögubbe som äter sig själv med en sked, sjukt.

"Kan den här vara något" säger jag sedan för mig själv, lite för högt.

"Ja mina barn trycker i sig den på några sekunder", säger hon tyst. Jag vänder mig mot henne, spelar överraskad. "Jaså?".

"Du kanske inte frågade mig?" suckar hon och ställer glasspaketet på frysdisken. Hon har gröna ögon.

"Nejmen, jag kan behöva vägledning i detta dilemma, glass är en väldigt viktig fråga för mig" ljuger jag. Och så är samtalet igång. Hon pratar om sin familj och jag lyssnar. Ja, alla älskar dem glass. Senast det begav sig fick lille sladdisen en "brain freeze", och låg och skrek på köksgolvet, och jag skrattar, "Det händer mig hela tiden, nu när du säger det vill jag inte ha någon glass" Jag lassar skämtsamt paketet ner i kylan med en duns. "Jag vet inte hur många fler brain freezes jag kommer överleva".
Hon skrattar, lite desperat nästan, jag börjar undra om det är en olycklig kvinna jag har att göra med. Hon ska hursomhelst hjälpa mig välja kvällens choklad. Jag behöver hennes förvisso vackra, men ovana blick.

"Gillar damen choklad?" frågar jag och nickar bort mot chokladhyllan.

"Ja nog gör jag det alltid, syns det inte?" ett osäkert leende och ett guldläge för mig.

"Nej inte alls" svarar jag, och tillsammans går vi under det kalla lysrörsljuset mot chokladhyllan.

”Kexchoklad?” undrar hon.

”Frasar för mycket, lämpar sig inte för att titta på film.

”Åhå vilken film?” säger hon intresserat, och nu måste jag hitta på något, för som bekant är det bara 2 filmer jag brukar se. ”Chokladfabriken” och ”Chocolat”, och så ”Forrest Gump” ibland. Jag vill verka mer intressant än så.

”Dörren” säger jag.

”Åhå, den har jag inte sett, vad handlar den om?”.

”Nej, den är fransk. Det är en man, som hittar en dörr, och när han går igenom den hamnar han i en värld helt och hållet uppbyggd av choklad. Det blir som hans semesterort, och under flera år går han dit när han vill komma bort. Men så en dag har han ätit upp sitt paradis, och dörren leder bara till ett stort mörker, han fortsätter besöka platsen men vet inte varför. Det finns en amerikansk version som heter ”lost paradise”, men den är inte lika bra”. Hon tittar intresserat på mig medan jag pratar, och jag är ganska nöjd med mitt påhitt, det verkar som en bra film, synd att den inte har gjorts.

”Den verkar bra, en film för oss chokladfantaster” säger hon och ler. ”Kinapuffar?”

-”Kanske det, förvisso en mycket god choklad, men titta på förpackningen, designen, rasistisk choklad?" Jag skakar på huvudet. "Nej tack”

”Så finns det ju alltid maraboukakorna, ämnade för familjer men de slinker ned alltför snabbt”.

”Ja sannerligen”, skrattar jag och klappar mig på magen. ”och jag har en mycket liten familj!”.

Hon skrattar till, men i hennes blick ser jag en gnista av medömkan. Hon stryker mig över armen och tittar upp på en mörkbrun påse.

”Ta du en påse med Riesen. Min personliga favorit”.

”Ja, jag tror det får bli den. Kampen mellan sött och bittert” säger jag och höjer ett pekfinger. ”En ädel strid där alla vinner”. Hon ler, men jag förstår att den tunna tråd vi balanserat på har brustit.

”Precis, du, jag måste gå nu. Men det var kul att träffa dig, du verkar bekant på något vis”.

”Ja, tack detsamma” säger jag och vänder mig mot chokladen igen. ”Vi kanske ses igen”.
Hon vinkar till och går iväg mot kassan. Dumlepåsen framför mig reflekterar hennes silhuett över det starkt upplysta golvet.

Väl hemma har jag svårt att uppskatta oompa loompernas dans, jag stänger av tvn ungefär kring den annars så lustiga episoden med det blå tuggummit, och lägger mig på rygg. Den tyska, mörka chokladen smälter i min mun och uppe i taket lyser hennes gröna ögon mot mig. Det värker välbekant i magen och sommaren 1981 blommar upp för mitt inre. Jag går ut på balkongen, vinden river den mörkblå natthimlen och nere på gatan sjunger en alkoholiserad gammal man om brutna löften.

/Professor Choco

Mayan secret

Va,känna chokladsmak hela tiden?

Ja, drick ingen vätska på en hel dag så du blir alldeles uttorkad,

-Ska du ha en kopp kaffe professorn?
-Nej tack.

-Professorn ser trött ut och smackar med munnen, vill du ha ett glas vatten?
-Nej tack.

osv.

Sen på kvällen gör du en stor kanna varm choklad och dricker allt på en gång. Du går och urinerar, renar kroppen, och gör en till stor kanna choklad. Gör det här varje dag och till slut inbillar du dig att du tom. svettas choklad!

/din alldeles egna proffe

Jag visar dig mitt andra ansikte

Bort från allt,

det är så kallt,

i fickan har jag en bit choklad, det är den som håller mig glad.

Jag mumlar frasen om och om igen, den säger så mycket om mig just nu, där jag sitter på en parkbänk medan vinden viner mellan träden. Jag har ju alltid varit något av en romantiker, jag uppskattar poesi och ibland tar jag poesin till vardagen. Gourmet today har bett mig skriva en artikel om maya-indianernas dyrkan av kakaobönan, och ändå sitter jag här och fryser, flera kilometer från min dator. Jag har en sjal knuten kring halsen och mitt huvud känns klart. Jag skrattar för mig själv. Ja jävlar. En kvinna kommer gående, hon har en grön kappa på sig och jag tycker mig känna igen henne. Hon pratar högt för sig själv, hon är sinnessjuk, nej, hon pratar wireless i sin mobiltelefon. Hon går mumlande bort genom parken, mot våt asfalt som jag hör klafsa, klafsa.

Klafsa klafsa framåt marsch,

jag är din chokladsoldat, mina stövlar, dem smälter bort.

Hon får aldrig höra dikten jag skickar henne i det ögonblick hon vandrar ut ur mitt synfält.

Sedan kommer ett gäng tonåringar, rastlösa varelser som skriker och hojtar, vem skämtar högst vem ses av alla?

Dem pekar på mig och skrattar, jag skrattar och pekar på dem. Vi har uppfunnit en hälsningsfras och båda parterna och ingen förnedras.

Ska vi lyssna på beatles, nej dem är beat-less,

vet du inte att takten har tappats bort och livet är för kort.

Daimen har nästan smält i min rockficka när jag plockar upp den.

Daim daim, du är min dam, min älskarinna,

du är dubbel, som jag,

och vet du,

att jag bara älskar dig när du dör.

Ett roligt typsnitt, blått mot rött, bra resonansfärger. Och så snaaap! En chokladbit som bryts av på mitten så man ser knäcket flyga mot en. Och så den trygga innehållsförteckningen, man ska ju veta vad man proppar i sig. Rekommenderas till två personer, står det. Jag hör kajorna skrika över mig.

Ett smutsigt moln, en äcklig, osund gemenskap.

Vi beger oss mot skyn med avsky.

Jag stoppar chokladen i munnen. Båda bitarna, en efter en. Det granna papperet låter jag blåsa iväg med höstlöven. Professor Choco delar inte sin dubbel-daim med någon.

/Er pralin

Myter, legender, likt hål i mina tänder.

Jag måste skratta föraktfullt när jag tänker på att min respekterade doktor med alla sina diplom, faktiskt tror på den här barnsliga skrönan. Ånej, se upp, åldersdiabetesen kommer och tar dig!

/Proffe